Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/816

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 412 —

andra. Å, min stackars Quélus! Min stackars Schomberg! Min stackars Maugiron!

— Sire! sade Crillons röst utanför dörren.

— Hvad? Redan? utbrast kungen.

— Nej, sire, jag medför inga underrättelser om striden. Men hertigen af Anjou ber att få tala med ers majestät.

— Af hvilken anledning?

Samtalet fördes fortfarande med stängd dörr.

— Han säger, att ögonblicket nu är kommet för honom att upplysa ers majestät om hvilken tjänst han har gjort ers majestät. Och han säger också, att det han har att säga skall till stor del lugna ers majestäts oro i denna stund,

— Låt honom komma, sade kungen.

Just då Crillon vände sig om för att efterkomma kungens befallning och hämta hertigen, hördes snabba steg i trappan och strax därefter sade någon till Crillon:

— Jag måste genast tala med kungen!

Kung Henri kände igen rösten och öppnade själf dörren.

— Kom in, Saint-Luc! sade han. Hur är det? Ack, min Gud, hur ser du ut? Hvad har händt? Ä' de döda?

Blek och fläckad af blod, utan hatt och utan värja, störtade Saint-Luc in i kungens rum.

— Ers majestät! utropade Saint-Luc och kastade sig på knä inför kungen. Hämnd! Jag kommer för att bönfalla om hämnd!

— Hvad är det, som har gjort dig så förtviflad, min stackars Saint-Luc? frågade kungen.

— Sire! En af edra undersåtar — den ädlaste af alla — en af edra tappraste krigare … Orden kväfdes i den unge adelsmannens strupe.

— Hm! utbrast Crillon, som ansåg sig själf berättigad till denna benämning.

— Han har blifvit lönmördad i natt, dräpt af usla förrädare, fortfor Saint-Luc.

Kungen hade ej tanke för mer än ett — och Saint-Lucs förtviflan upprörde honom icke. Det kunde icke vara fråga om någon af hans fyra vänner, ty från dem hade han skilts nu på morgonen.

— Mördad i natt? upprepade kung Henri. Men hvem talar du om, Saint-Luc?

— Ni hyste ingen vänskap för honom, sire, det vet jag nog, sade Saint-Luc. Men han var ädel och trofast, och jag svär, att han, om det hade behöfts, skulle ha offrat sitt lif för er. I annat fall hade han aldrig kunnat vara min vän.

— Aha! sade kung Henri. Han började förstå …