— 413 —
En blixt af — om icke glädje, så åtminstone af hopp, flög öfver hans ansikte.
— Hämnd, sire! bönföll Saint-Luc. Hämnd för grefve Bussy!
— För grefve Bussy? upprepade kungen långsamt.
— Ja, för grefve Bussy, som i natt har blifvit ihjälstucken af tjugu lönmördare. Och de behöfde sannerligen vara tjugu, ty han har dödat fjorton af dem!
— Herr de Bussy död?
— Ja, sire.
— Då slåss han inte heller i dag! utbrast kungen plötsligt, ur stånd att längre behärska sin sinnesrörelse.
Saint-Luc gaf kungen en blick, som Henri III ej kunde uthärda. Han vände sig om och fick sikte på Crillon, som fortfarande stod kvar vid dörren och afvaktade hans befallningar.
Han gaf honom ett tecken att hämta hertigen af Anjou.
— Nej, sire, sade Saint-Luc med skärpa, herr de Bussy slåss inte i dag. Och just därför kommer jag för att begära — icke egentligen hämnd, utan rättvisa af ers majestät. Ty jag aktar min kung och hans ära öfver allt annat, och jag anser, att de, som ha mördat grefve Bussy, ha gjort ers majestät en dålig tjänst.
