— 414 —
Hertigen af Anjou steg öfver tröskeln. Han stod stel och orörlig som en staty.
Saint-Lucs ord hade påmint kung Henri om den tjänst, hertigen påstod sig ha gjort honom.
Kungens blick mötte hertigens. Nu fanns det ej längre något tvifvel — hertigen böjde till och med medgifvande på hufvudet.
— Vet ni, hvad man skall säga, sire? utropade Saint-Luc. Om edra vänner segra, så skall man påstå, att de ha gjort det, emedan ni har låtit mörda grefve Bussy.
— Och hvem skall säga det, herr de Saint-Luc? frågade kungen.
— Alla människor, sire, inföll Crillon, som enligt sin vana oombedd blandade sig i samtalet.
— Nej, sade kungen, oroad af denna opinionsyttring från den tappraste af sina män, det skall man inte säga — därför att ni skall namnge mördaren för mig.
Saint-Luc såg en skugga närma sig.
Det var hertigen af Anjou, som tog ett par steg inåt rummet. Saint-Luc vände sig om och såg hvem det var.
— Ja, jag skall namnge honom! utbrast Saint-Luc, ty jag vill till hvarje pris rentvå ers majestät från en så usel och afskyvärd handling.
— Säg ut!
Hertigen stannade och lyssnade helt lugnt.
Crillon stod bakom och betraktade honom skakande på hufvudet.
— Sire, sade Saint-Luc, man har i natt lockat grefve Bussy i en snara. Han var på besök hos en dam, för hvilken han hyste den högsta och renaste kärlek, och därunder öfverraskades han af hennes man, som på grund af en förrädares angifvelse kom hem åtföljd af ett helt mördareband. Det vimlade af mördare öfverallt på gatan, på gården och till och med i trädgården.
Om icke alla fönsterluckor hade varit tillslutna i kungens rum skulle man ha kunnat se hertigen blekna vid Saint-Lucs sista ord.
— Bussy försvarade sig som ett lejon, sire, men slutligen dukade han under för öfvermakten och …
— Och nu är han död, afbröt kungen. Men det var ju endast ett rättvist straff — jag kommer visst inte att hämnas en förförares ändalykt.
— Jag har ännu inte slutat min berättelse, sire, sade Saint-Luc. Sedan den olycklige Bussy hade försvarat sig mer än halftimme och öfvermannat de flesta af sina angripare, försökte han, sårad och blödande som han var, att rädda lifvet genom att bringa sig i säkerhet. Jag skulle ju därvid ha räckt honom en hjälpsam hand, om inte hans fördömda mördare förut hade tagit mig fången tillsammans med den kvinna, som Bussy hade anförtrott i min vård, Man hade bundit mig till hand
