— 415 —
och fot och försett mig med munkafle. Men man glömde olyckligtvis att binda för mina ögon, sire, och därför såg jag hvad som tilldrog sig. Jag såg två maskerade män närma sig den olycklige Bussy, som hängde spetsad på järnstaketet, och jag hörde honom bedja dem om hjälp, ty han hade rättighet att anse dem för sina vänner. Men, sire — det är gräsligt att berätta hvad som skedde, men det var ännu ohyggligare att bevittna det — den ene af de båda männen befallde den andre att skjuta den olycklige, och denne lydde befallningen.
Crillon knöt sina händer och rynkade ögonbrynen.
— Och du vet, hvem mördaren är? frågade kungen, mot sin vilja upprörd af Saint-Lucs hemska berättelse.
— Ja! svarade Saint-Luc.
Och han vände sig mot hertigen af Anjou med flammande ögon och sade med rösten skälfvande af hat:
— Det är hans höghet hertigen! Han är mördaren! Han är den falske vännen!
Kung Henri var beredd på denna förklaring, och hertigen afhörde beskyllningen utan att förändra en min.
— Ja, sade hertig François helt lugnt, herr de Saint-Luc har både sett och hört rätt. Det är jag, som har låtit döda herr de Bussy, och ers majestät måste lära att rätt uppskatta min handling. Grefve Bussy stod i min tjänst, det är sant, men oaktadt alla mina föreställningar, ämnade han denna morgon dra vapen mot ers majestät.
— Du ljuger, mördare! Du vet, att du ljuger! skrek Saint-Luc. Den olycklige hjälten, som med sår öfver hela sin kropp, med sönderskuren hand och ena axeln genomborrtad af en kula hängde spetsad på järnstaketet, skulle ha väckt medlidande hos sina grymmaste fiender — till och med hans argaste ovän skulle ha kommit honom till hjälp. Men du, du mördade honom, så som du har mördat alla dina vänner, den ene efter den andre. Och du dräpte honom inte därför att han var medveten om alla dina farliga hemligheter. Grefve de Monsoreau skulle nog ha kunnat omtala, hvarför brottet begicks.
— Den som ändå vore kung! mumlade Crillon.
— Man förolämpar mig i ers majestäts närvaro, stammade hertigen, likblek af förskräckelse. Han kände sig icke fullt säker i närheten af Crillons knutna näfve och Saint-Lucs hatfulla blick.
— Gå, Crillon! sade kungen.
Crillon lydde.
— Rättvisa, sire! Rättvisa! upprepade Saint-Luc.
— Nåväl, sire — straffa mig, om ni vill, sedan jag nu har räddat edra vänner och skaffat en lysande upprättelse års er sak, som ju äfven är min.
— Och jag, skrek Saint-Luc, alldeles utom sig, jag säger dig, att
