Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/820

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 416 —

hvarje sak, hvari du tar någon andel, är förbannad! Hvar helst du går fram, följer Guds vrede i dina spår! Å, sire — om er bror har tagit våra vänner under sitt beskydd, då vare Gud dem nådig.

Kungen genomilades af en rysning.

I detsamma hördes ett oredigt sorl utanför det kungliga gemaket, hastiga steg skyndade af och an och ifriga frågor gjordes med låg röst.

Strax efteråt inträdde en djup tystnad.

Och så — alldeles som om en röst från höjden ville bekräfta Saint-Lucs ord — föllo tre tunga, långsamt upprepade slag mot dörren till kung Henris rum.

Med dessa ord slungade han sin handske i hertigens ansikte.

Kungens panna fuktades af kallsvett, och hans ansikte förvreds af smärta.

— Besegrade! utbrast han. Mina stackars vänner besegrade!

— Hvad var det jag sade er, sire? utropade Saint-Luc.

Hertigen sammanknäppte förskräckt sina händer.

— Ser du nu, usling, utropade Saint-Luc i nästan vanvettig vrede, huru det lönar sig för furstar att vara lönmördare! Dräp nu också mig! Jag har ju ingen värja.

Han kastade sin handske midt i hertigens ansikte.

Hertig François blef likblek och uppgaf ett skri af raseri.