Sida:Djungelboken 1915.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


kommer för varje ledare av varje Flock, då krafterna svika honom och han blir allt svagare och svagare, till dess han slutligen dödas av vargarna och en ny ledare uppstår — för att i sin tur dödas.

»För hem honom», sade han till Vargfar, »och uppfostra honom till en heder för det Fria Folket.»

Sålunda gick det till, då Mowgli vann inträde i Seeonees vargflock för priset av en oxe och på Baloos förord.

Asterisk.svg

Nu får ni låta er nöja med att hoppa över tio eller elva hela år och endast söka gissa er till hela det underbara liv, som Mowgli förde bland vargarna; ty om det skulle skrivas ned här, skulle det fylla många, många böcker. Han växte upp tillsammans med vargungarna, ehuru de naturligtvis blevo vuxna vargar, medan han ännu var ett litet barn, och Vargfar lärde honom yrket och att förstå de ting, som äro i djungeln, till dess varje prasslande i gräset, varje fläkt av den varma nattluften, varenda ton i ugglelätet över hans huvud, den minsta skrapning av läderlappens klor, när han slog ned ett ögonblick i ett träd, varje plaskande av den minsta lilla fisk, som slog i dammen, voro honom lika välbekanta, som göromålen på kontoret äro för en affärsman. Då han inte hade läxor, satt han ute i solen och sov och åt och sov igen; kände han sig smutsig eller varm, simmade han omkring i skogssjöarna, och ville han ha honung (Baloo hade sagt honom, att honung och rötter vore minst lika bra att äta som rått kött), så klättrade han upp efter dem, och Bagheera lärde honom konsten att klättra. Bagheera brukade ligga ute på en gren och ropa: »Kom hit, Lille Bror!», och först kravlade Mowgli som en tröggångare, men sedan kunde han kasta sig från gren till gren, nästan lika vigt som den grå apan. Han intog också sin plats på Rådsklippan, när Flocken höll möte, och där upptäckte han, att om han skarpt fixerade en varg, måste denne slå ned ögonen, och därför brukade han roa sig med att stirra på dem. Ibland drog han ut långa törntaggar ur tassarna på sina vänner, ty vargar pinas förskräckligt av taggar och kardborrar, som fastna i pälsen. På natten gick han emellanåt ned för bergen till den odlade bygden och tittade mycket nyfiket på byamännen i deras hyddor; men han misstrodde människorna, ty Bagheera hade visat honom en fyrkantig låda med fallucka, så listigt gömd i djungeln, att han på ett hår när hade ramlat ned i den, och hade sagt honom, att det var en fälla. Det fanns ingenting så roligt som att gå med Bagheera längst in i den varma skogen, att sova där under hela den kvava dagen och att under natten se på, hur Bagheera dräpte. Bagheera dödade till höger och vänster, då han kände sig hungrig, och så gjorde även Mowgli — med ett undantag. Så snart han blev tillräckligt gammal att förstå saker och ting, sade honom Bagheera, att han aldrig skulle röra boskap, ty han hade blivit inköpt i Flocken för priset av en oxes liv. »All djungeln är din», sade Bagheera, »och du kan döda allt, som du är tillräckligt stark att döda, men som tack till oxen, som köpte ditt liv, må du aldrig döda eller äta boskap, ung eller gammal. Det är Djungelns Lag.» Mowgli lydde punktligt.

Och han växte ut och blev stark som en gosse måste bli, som inte visste av att han hade några läxor, och som inte behövde tänka på någonting annat i världen än äta.

Vargmor hade någon gång sagt honom, att Shere Khan inte var något djur att lita på och att han en dag måste döda Shere Khan. En ung varg skulle säkert ha haft den uppmaningen i minnet varje ögonblick, men Mowgli glömde den, ty han var ju bara en pojke — fastän han förstås skulle ha kallat sig för varg, om han hade varit i stånd att uttrycka sig på något mänskligt språk.

Shere Khan korsade ständigt hans väg i djungeln, ty när Akela blivit allt äldre och svagare, hade den halta tigern blivit god vän med de yngre vargarna i Flocken, som följde honom för att få sig en bit med, något som Akela aldrig skulle ha tillåtit, om han hade vågat begagna hela sin makt och myndighet. Shere Khan brukade smickra dem och uttala sin förvåning över, att så utmärkta unga jägare kunde låta nöja sig med att ledas av en döende varggubbe och en människounge. »Det påstås», brukade Shere Khan säga, »att I vid rådet ej vågen se honom i ögonen.» Och då morrade vargarna och reste borst.

Bagheera, som hade ögon och öron överallt, hade en hum