Sida:Djungelboken 1915.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


till hands, om någonting skulle inträffa. — »Upp med dig, din hund!» skrek Mowgli. »Stå upp, när en människa talar, eller sätter jag din päls i lågor.»

Shere Khans öron lågo tillplattade bakåt huvudet, och han slöt ögonen, ty den lågande grenen var helt nära.

»Den här boskapsslaktaren skröt med att han skulle döda mig i Rådet, då han inte fick döda mig, när jag var unge. Så här tukta vi människor hundar. Rör ett morrhår, Lungri, och jag ränner den Röda blomman i strupen på dig.»

Han slog Shere Khan över skallen med grenen, och tigern gnällde och kved i dödlig skräck.

»Bah! Du svedda djungelkatt, gå nu din väg! Men kom ihåg, att nästa gång jag kommer till Rådsklippan som en människa anstår, bär jag på mitt huvud Shere Khans hud. För övrigt går Akela fri att leva som han behagar. I döden honom icke, ty jag vill det ej. Och nu, liggen ej här längre hängande ut tungorna, liksom om I voren någonting i stället för hundar, som jag föser bort! Marsch!»

Elden brann vilt i toppen på grenen, Mowgli slog till höger och vänster i kretsen, och vargarna sprungo tjutande, med gnistorna brännande deras rygg. Slutligen funnos där endast Akela, Bagheera och kanske tio vargar till, som hade tagit parti för Mowgli. Men då kände Mowgli plötsligt liksom ett styng i bröstet, någonting som gjorde så ont, att han aldrig i sitt liv hade känt något så ont, och han drog efter andan och snyftade, och tårar strömmade utför hans kinder.

»Vad är det? Vad är det?» sade han. »Jag vill inte lämna djungeln, och jag vet inte vad det här betyder. Håller jag på och dör, Bagheera?»

»Nej, Lille Bror. Det är endast tårar, sådana som människor begagna», sade Bagheera. »Nu märker jag, att du är en riktigt stor människa och inte längre bara en människas unge. Djungeln är i sanning hädanefter stängd för dig. Låt dem rinna, Mowgli! Det är endast tårar.»

Så satt Mowgli och grät, som om hans hjärta ville brista. Och han hade aldrig gråtit förr i hela sitt liv.

»Nåväl», sade han, »jag skall gå till människorna. Men först måste jag ta avsked av min mor.»

Och han gick till hålan, där hon bodde tillsammans med Vargfar, och han grät vid hennes hals, medan de fyra vargungarna tjöto av sorg.

»Skola ni aldrig glömma mig?» sade Mowgli.

»Aldrig, så länge vi kunna följa ett spår», sade ungarna. »Kom till foten av berget, när du blivit en människa, så få vi språka med dig, och vi skola komma ned till det odlade landet för att leka med dig under natten.»

»Kom snart!» sade Vargfar. Ack, kloka lilla groda, kom snart igen, ty vi äro gamla, mor och jag.»

»Kom snart, min egen lille nakne son», sade Vargmor; »ty det säger jag dig, människobarn, jag har älskat dig högre än mina egna ungar.»

»Jag skall säkert komma», sade Mowgli, »och när jag kommer, skall jag breda ut Shere Khans hud på Rådsklippan. Glömmen mig ej! Bed dem alla i djungeln att aldrig glömma mig!»

Dagen började gry, när Mowgli gick ensam ned för bergsluttningen för att uppsöka dessa besynnerliga ting, som kallas människor.