Sida:Djungelboken 1915.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


invändningar, och aporna samlade sig i hundratal och åter hundratal på terrassen för att höra på, när deras egna talare sjöngo Bandarlogs lov. Då en talare slutade av brist på luft, skreko de med en mun: »Det är sant! Alla säga vi så.» Mowgli nickade och blinkade och sade: »Ja visst», när de ställde en fråga till honom, och det gick runt i hans huvud av larmet. »Tabaqui, Schakalen, måste ha bitit hela det här sällskapet», sade han till sig själv, »och nu ha de blivit galna allihop. Bestämt är detta dewanee, vansinne. Men sova de då aldrig? Nu kommer ett moln över månen. Vore det bara ett tillräckligt stort moln, skulle jag försöka springa min väg i mörkret. Men jag är så trött.»

På detta samma moln gåvo två goda vänner akt i den förfallna vallgraven nedanför stadsmuren; ty Bagheera och Kaa visste nogsamt hur farligt Apfolket är, när det är samlat i stort antal, och de ville icke i onödan utsätta sig för någon fara. Aporna kämpa aldrig med mindre än att de äro hundra mot en, och få i djungeln ha lust att inlåta sig på ett så ojämnt spel.

»Jag smyger mig bort till västra muren», viskade Kaa. »Det sluttar där, så att jag kommer ned med fart. De akta sig nog att kasta sig i hundratal på min rygg, men...»

»Förstår», sade Bagheera. »Önskar att Baloo vore här; men vi få ordna saken, så gott vi kunna. När molnet där överhöljer månen, beger jag mig till terrassen. De tyckas hålla något slags rådplägning där över gossen.»

»God jakt!» sade Kaa bistert och gled bort mot västra muren. Men denna råkade vara den minst förfallna, och den väldiga ormen blev uppehållen en stund, innan han kunde finna en väg uppför stenarna. Molnet dolde nu månen, och just som Mowgli undrade, vad som nu skulle ske, hörde han panterns lätta steg på terrassen. Svarte Pantern hade smugit sig uppför sluttningen nästan ljudlöst och slog nu — han var för klok att öda tid på att bita — till höger och vänster bland aporna, som sutto omkring Mowgli, en femtio, sextio stycken i led. Det blev ett tjut av skräck och raseri, men då Bagheera trampade kring på de rullande, sprattlande kropparna, skrek en apa: "Han är ensam! Döda honom! Döda! En kämpande massa av apor, bitande, klösande, slitande och ryckande, vältrade sig över Bagheera, medan en fem, sex stycken grepo Mowgli, släpade honom uppför väggen till lusthuset och vräkte ned honom genom hålet efter den instörtade kupolen. En människofostrad gosse skulle säkert ha skadat sig svårt, ty det var ett fall på drygt femton fot, men Mowgli föll som Baloo hade lärt honom falla och kom ned på fötterna.

»Stanna därnere», skreko aporna, »tills vi ha dödat din vän. Sen ska vi ta i tu med dig, såvida Giftfolket lämnat dig vid liv till dess.»

»Vi äro av samma blod, I och jag», sade Mowgli hastigt, i det han gav Ormarnas Lösen. Han hörde det prassla och väsa i skräpet runt omkring och uttalade för säkerhetens skull lösen ännu en gång.

»Just ssså! Ned med huvorna allihop!» (Alla ruiner i Indien bli förr eller senare ett tillhåll för ormar, och det gamla lusthuset vimlade av glasögonsormar). »Stå stilla, Lille Bror, dina fötter kunna göra oss illa.»

Mowgli stod så stilla han kunde, spejande genom gallerverket och lyssnande till det fruktansvärda larmet från striden kring Svarte Pantern — tjutet och smattret och tumultet och Bagheeras djupa, hesa stönande, då han strök tillbaka och tog sats och vred sig och kastade sig undan under högen av fiender. För första gången, sedan han föddes, kämpade Bagheera för livet.

»Baloo är nog till hands; Bagheera har nog inte kommit ensam», tänkte Mowgli, och så ropade han högt: »Till dammarna, Bagheera! Till vattendammarna! Rulla dig till vattendammarna! Rulla dig och dyk! Skynda till vattnet!»

Bagheera hörde, och ropet, som sade honom, att Mowgli var i säkerhet, gav honom nytt mod. Han banade sig väg med förtvivlans kraft, tum för tum, mot reservoarerna till, vacklande, utan ett ljud. Då hördes från den raserade muren närmast djungeln Baloos brummande stridsrop. Den gamle björnen hade gjort sitt bästa, men han hade icke kunnat komma förr. »Bagheera,» ropade .han, »jag är här! Jag klättrar! Jag skyndar! Ahuoora! Stenarna glida undan mina fötter! Vänta bara tills jag kommer, I usla Bandarlog!» Han kom flåsande upp på terrassen, men försvann ögonblickligen upp till huvudet i ett hav av