Sida:Djungelboken 1915.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


apor; men han kastade sig tvärt på bakbenen, sträckte ut framramarna och famnade så många han kunde. Och så började han slå med regelbundna paff, paff, paff, liksom de piskande slagen från ett skovelhjul. Ett smällande och ett plaskande sade Mowgli, att Bagheera hade kämpat sig till dammen, dit aporna icke kunde följa honom. Pantern låg kippande efter andan, med huvudet knappast över vattnet, medan aporna stodo i tredubbla led på de röda trappstenarna, hoppande upp och ned i raseri och färdiga att rusa på honom från alla sidor, om han försökte komma upp för att hjälpa Baloo. Det var då som Bagheera lyfte upp sitt drypande huvud och i sin nöd åkallade Ormarnas Mästareord: »Vi äro av samma blod, I och jag!» Ty han trodde, att Kaa i sista ögonblicket hade vänt om. Själve Baloo, halvt kvävd under aporna på kanten av terrassen, kunde inte låta bli att dra på smilbandet, när han hörde Svarte Pantern ropa på hjälp.

Kaa hade först nu lyckats bana sig väg över västra muren med en knyck, som förflyttade en murkappa ned i vallgraven. Han hade inte lust att förlora någon enda fördel, som terrängen erbjöd, och därför ringlade han ihop sig och rullade ut sig igen ett par gånger för att övertyga sig om, att varje fot av hans långa kropp var i riktigt skick. Allt detta medan striden med Baloo pågick, aporna vrålade kring Bagheera i dammen och Mang Läderlapp flög fram och tillbaka för att bära bud över djungeln om den stora striden, till dess själve Hathi, den Vilda Elefanten, började trumpeta och långt bort de kringströdda apflockarna vaknade upp och kommo springande längs trädvägarna, för att hjälpa sina kamrater i de Kalla Hålorna, och stridsbullret väckte alla dagfåglar milsvitt omkring. Då sköt Kaa fart, snabb och brinnande av begär att döda. Pytons stridsstyrka ligger i den drivande stöten av hans huvud med tillhjälp av hela kroppens kraft och tyngd. Föreställ er en lans eller en murbräcka eller en stångjärnshammare på nära en halv tons vikt, förd av en kallt beräknande, levande själ i skaftet, och ni får en svag föreställning om vad Kaa liknade, när han stred. En pyton på en fyra, fem fots längd kan slå ned en karl, om han träffar honom mitt i bröstet, och Kaa var, som vi veta, trettio fot lång. Hans första stöt gavs mitt i den täta massan kring Baloo — den gavs med sluten mun och tyst, och en andra stöt behövdes ej. Aporna skingrade sig under ropen: »Kaa! Kaa är här! Spring! Spring!»

Släktled efter släktled av apor hade skrämts med historier, som de äldre berättade om Kaa, nattjuven, som kunde smyga utefter grenarna lika tyst som mossan växer och stjäla bort den starkaste apa, som någonsin levat; om gamle Kaa, som kunde göra sig så lik en torr gren eller en murken stubbe, att till och med de klokaste läto lura sig, tills grenen eller stubben fångade dem. Kaa var inbegreppet för allt, som aporna fruktade i djungeln ; ty ingen av dem kände gränserna för hans makt, ingen av dem kunde se honom i ansiktet och ingen hade någonsin sluppit levande ur hans famntag. Och därför flydde de nu, stammande av skräck, till murarna och hustaken, och Baloo drog en djup suck av lättnad. Hans päls var mycket tjockare än Bagheeras, men han hade likväl lidit svårt av kampen.

Nu öppnade Kaa sin mun för första gången och lät höra en lång väsning, och de långt bort varande aporna, som hade rusat i väg för att försvara Kalla Hålorna, stannade på fläcken och kröpo ihop, så att de fullsatta grenarna böjde sig och brakade under dem. Aporna på murarna och i de öde husen upphörde med sitt skrikande, och i tystnaden, som föll över staden, hörde Mowgli Bagheera skaka vattnet ur pälsen, när han hade kommit upp ur dammen. Därpå bröt larmet åter löst. Aporna klättrade högre upp på murarna; de klängde sig fast kring halsarna på de väldiga stenbelätena och skreko av ångest längs tinnarna, under det att Mowgli dansade i lusthuset, tittade ut genom gallerverket och visslade mellan framtänderna på ugglevis för att visa sitt hån och sitt förakt.

»Släpp ut människoungen ur den där fallgropen; jag orkar inte mer», flåsade Bagheera. »Låt oss ta människoungen och gå vår väg. De kunna anfalla på nytt.»

»De röra sig inte ur fläcken, förrän jag, befaller dem. Stå still, sssså!» — Kaa väste, och ännu en gång blev staden dödstyst. — »Jag kunde inte komma förr, broder; men jag tyckte jag hörde dig ropa» , sade han, och det var en pik åt Bagheera.