»Sjö-Snapp, du», sade hon till slut, »vår pojke håller på att bli vit!»
»Tomma musselskal och torrt sjögräs!» fräste Sjö-Snapp. »Har du någonsin i världen hört talas om en vit säl?»
»Jag rår inte för det», sade Matkah, »men nu håller det i alla fall på att bli en.»
Och så sjöng hon den dämpade, gnolande sälvisa, som alla sälmödrar sjunga för sina små:
Som sex veckors grabb får du simma först,
du eljest till bottnen kan gå.
Och storm mot land, och valens tand
är farligt för sälbarn små.
Är farligt för små, små sälabarn,
så lätt kan det bli deras grav.
Men håll dig på mark, så växer du stark,
du barn av det Öppna Hav!
Naturligtvis förstod inte den lilla bytingen orden till en början. Han tultade och kravlade vid sin mors sida och lärde att hålla sig ur vägen, när hans far slogs med en annan säl och de båda stridande rullade och vrålade upp och ned för de slippriga klipporna. Matkah brukade ge sig ut i sjön för att skaffa någonting att äta, och den lille fick vara utan mat i två hela dygn, men sedan åt han allt vad han förmådde och växte och frodades. Det första han gjorde var att kravla sig inåt land, och där träffade han på tusentals andra småbarn, och de lekte tillsammans som hundvalpar, lade sig att sova i den rena sanden och började leka på nytt. De äldre gifta togo ingen notis om dem, och holluschickie höllo sig inom sina egna områden, så att småttingarna hade riktigt trevliga lekstunder. När Matkah kom hem igen från sitt djupvattensfiske, brukade hon bege sig raka vägen till lekplatsen och locka som en tacka på sitt lamm och vänta, tills hon hörde Kotick bräka. Då satte hon kurs rakaste vägen åt hans håll, flaxande med sina framlabbar och kastande ungarna över ända till höger och vänster. Det var alltid några hundra mödrar på jakt efter sina små på lekplatserna, och barnen höllos minsann varma; men som Matkah brukade säga till Kotick: »Så länge du inte vältrar dig i dypölar och blir skabbig eller får grov sand i ett sår eller en rispa, och bara du inte ger dig ut att simma, när det går hög sjö, går det ingen nöd på dig här.»
Små sälar kunna inte simma, lika litet som små människobarn, men de känna sig mycket olyckliga, tills de hunnit lära sig konsten. Första gången Kotick gick ned till sjön, förde honom en våg ut på djupet, och hans stora huvud sjönk ned och de små bakfötterna flöto upp, och han skulle ha gått till bottnen, alldeles så som hans mor hade sjungit för honom i visan, om inte nästa våg hade slungat honom tillbaka igen. Efter den betan lärde han sig att ligga i en strandpöl och låta vågsvallet nätt och jämnt spola över hans kropp och lyfta upp honom, medan han paddlade; men han var alltid uppmärksam på stora vågor, som kunde bli farliga. I fjorton dagar höll han på att lära sig begagna labbarna, och under hela tiden plumsade han i och upp ur vattnet, hostade och grymtade, kravlade sig upp på stranden och tog sig en liten tupplur i sanden och gick ned igen, tills han slutligen fann, att vattnet var hans rätta element. Det är lätt att föreställa sig, hur roligt han hade med sina kamrater, då han dök ned bland dyningarna eller red på toppen av en brottsjö och kom i land under förskräckligt brusande och fräsande, när den väldiga vågen vräktes långt upp på stranden; eller då han reste sig på sin stjärt och rev sig i huvudet, som gammalt folk gjorde, eller lekte »Jag är slottets kung» på de hala, tångbevuxna skären, som nätt och jämnt stucko upp ur vågsvallet. Ibland kunde han se en smal fena, lik en stor hajfena, driva fram längs kusten, och han visste, att det var »Dödarvalen», Späckhuggaren, som äter upp sälungar, när han kan komma åt; Kotick satte då i väg mot stranden som en pil, och fenan avlägsnade sig helt beskedligt, som om den alls icke hade spanat efter någonting.
Mot slutet av oktober började sälarna lämna S:t Paul och gå ut på djupvatten, i familjer eller stammar, och nu slogs man inte längre om barnkamrarna, och holluschickie fingo leka varhelst det behagade dem. »Nästa år», sade Matkah till Kotick, »blir du en holluschickie, men i år måste du lära dig att fånga fisk.»
De begåvo sig tillsammans ut på Stilla havet, och Matkah visade Kotick, hur han skulle sova på rygg med fötterna neddragna utefter sidorna och den lilla nosen nätt och
