jämnt över vattnet. Ingen vagga är så bekväm som Stilla havets långa, gungande dyningar. När Kotick kände det sticka och klia i skinnet över allt på kroppen, talade Matkah om för honom, att det var därför att han började lära sig »få känning av vattnet», och att de där kliande och stickande känslorna betydde annalkande fult väder, och han måste då simma hårt och söka komma undan det. »Inom kort», sade hon, »har du nog lärt dig att simma riktigt bra, men ännu så länge vilja vi följa Sjö-Galt, ty han är mycket vis.» Ett tumlarestim färdades fram under dykningar upp och ned i vattnet, och lille Kotick följde dem så gott han kunde. »Hur kunna ni veta, vart ni skola gå?» frågade han flämtande. Stimledaren rullade med vitögonen och dök ned. »Det sticker i min stjärt, unge vän», sade han. »Det betyder, att en storm blåst upp bakom mig. Skynda på! När du befinner dig söder om Sega Vattnet (han menade ekvatorn) och det sticker i din stjärt, så betyder det, att stormen är framför dig och att du måste styra norrut. Skynda på! Vattnet känns dåligt här.»
Det var en av de många, många saker, Kotick fick lära sig, och han lärde sig ständigt någonting nytt. Matkah undervisade honom i konsten att följa torsken och hälleflundran utefter de undre havsbankarna och att vrida ut tonfisken ur hans håla bland tången; att speja ut vrak, som lågo på hundra famnars djup, och att som en gevärskula rusa in genom en styckeport och ut genom en annan som fiskarna gjorde; att dansa på vågtopparna, när blixtar ljungade över himlavalvet, och att artigt vifta med labbarna åt den stubbstjärtade albatrossen och fregattfågeln, när de seglade med vinden; att hoppa tre eller fyra fot över vattnet som delfinen, med fötterna tätt utmed sidorna och stjärten böjd; att låta flygfisken vara, alldenstund han bara består av ben; att slita bort ryggbiten på en torsk i full fart på tio famnars djup och att aldrig stanna och titta på ett fartyg och i synnerhet inte på en roddbåt. Vad Kotick efter sex månader icke visste om djupvattensfiske, var inte värt att veta, och under hela tiden satte han ej en enda gång sina labbar på torra landet.
En dag emellertid, då han låg halvslumrande någonstädes i det ljumma vattnet utanför Juan Fernandezön och kände sig loj och lat, alldeles som människor bruka göra, när de fått vårkänslor i blodet, kom han att tänka på den trevliga, fasta stranden vid Novastoshnah sjutusen sjömil därifrån, lekarna som kamraterna lekte, lukten av sjögräset, sältjutet och striderna. Samma minut vände han mot norr, simmade och simmade och träffade omsider på tjogtals kamrater, alla med samma mål, och de sade: »Var hälsad, Kotick! I år äro vi allesammans holluschickie, och vi kunna dansa elddansen i bränningarna vid Lukannon och leka i det nya gräset. Men varifrån har du fått den där dräkten?»
Koticks skinn var nu nästan alldeles vitt, och ehuru han kände sig icke litet stolt över det, nöjde han sig med att ropa: »Sträck ut! Mina ben längta efter land.» Och så kommo de allesammans fram till stränderna, där de voro födda, och hörde hur de gamla sälarna, deras fäder, slogos i den böljande dimman.
Den natten dansade Kotick elddansen med de årsgamla sälarna. Havet är fullt av eld under sommarnätterna hela vägen från Novastoshnah till Lukannon, och varje säl lämnar ett kölvatten liksom av brinnande olja bakom sig och en lågande blixt, när han hoppar, och vågorna bryta sig i stora fosforescerande strimmor och virvlar. Sedan gingo de inåt land till holluschickiemarkerna och rullade upp och ned i det nya vildvetet och berättade historier om vad de hade gjort, medan de voro till havs. De berättade om Stilla havet, som pojkar om en skog, i vilken de plockat nötter, och om någon hade hört dem, kunde han ha gått hem och ritat en ny oceankarta, vars like man aldrig skådat. De tre- och fyraåriga holluschickie kommo under väldigt stoj ned från Hutschinsonkullen och skreko: »Ur vägen, pojkbytingar! Havet är djupt, och ni känna ännu inte på långt när vad som finns i det. Vänta tills ni rundat Kap Horn. Hi, hi, hör på, ettåring, var har du skaffat dig den där dräkten?»
»Jag har inte skaffat mig den», sade Kotick, »den har växt av sig själv.» Och just som han skulle till att vräka omkull talaren, kom ett par svarthåriga män med platta röda ansikten fram bakom en sanddyn, och Kotick, som aldrig förr hade sett en människa, hostade till och böjde ned huvudet.
