Sida:Djungelboken 1915.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Alla holluschickie rullade i väg några steg och satte sig ned och gapade. Männen voro inga mer och inga mindre än Kerick Booterin, chef för säljagarna på ön, och Patalamon, hans son. De kommo från den lilla byn ej fullt en halvmil från havsbarnkamrarna, och de höllo just på att bestämma, vilka sälar de skulle driva till slaktfållorna — ty sälarna drevos alldeles som får — för att sedermera förvandlas till sälskinnströjor.

»Hallå!» sade Patalamon. »Se hit! Här är en vit säl!»

Kerick Booterin blev nästan vit under sin ansiktssmet av tran och rök; ty han var en aleut, och aleuterna äro inte något renligt folk. Därpå började han mumla en bön.

»Rör honom inte, Patalamon», sade han. »Det har aldrig funnits en vit säl sedan... sedan jag kom till världen. Kanske är det gamle Zaharrofs ande. Han blev borta under den svåra stormen i fjol.»

»Jag skall akta mig att gå honom nära» , sade Patalamon. »Han har onda ögon. Tror du verkligen, att det är gamle Zaharrof, som går igen? Jag är skyldig honom för några måsägg.»

»Titta inte på honom», sade Kerick. »Driv i väg med den där flocken fyraåringar. Karlarna borde flå tvåhundra om dagen, men säsongen har nyss börjat och de äro nya i yrket. Hundra blir lagom. Raska på!»

Pantalamon skramlade med en skramla, gjord av skulderbladen efter en säl, framför hjorden av holluschickie, och de blevo stående orörliga, pustande och blåsande. Så gick han närmare och sälarna började röra på sig, och Kerick drev dem inåt land och de gjorde intet försök att gå tillbaka till sina kamrater. Hundra och åter hundra tusen andra sälar sågo dessa drivas bort, men de fortforo lika väl att leka. Kotick var den ende, som gjorde frågor, och ingen av kamraterna kunde ge honom någon annan upplysning, än att människor alltid brukade driva sälar på det sättet under sex veckor eller två månader varje år.

»Jag skall följa dem», sade han, »och hans ögon nästan trängde ut ur sina hålor, då han vaggade efter i hjordens kölvatten.

»Den vita sälen följer oss!» ropade Patalamon. »Det är första gången en säl av sig själv kommit till slaktplatsen.»

»Tst! Se dig inte om», sade Kerick. »Det är Zaharrofs ande! Jag måste tala med prästen om saken.»

Avståndet till slaktplatsen var endast en halv engelsk mil, men det tog nästan en timme att komma dit; ty om sälarna drevos för fort, det visste Kerick, skulle de bli varma, och då skulle skinnet gå sönder, när de flåddes. Därför gingo de mycket sakta, förbi Sjölejonnäset, förbi Websters Hus, tills de kommo till Salteriet och vore först då utom synhåll för sälarna på stranden. Kotick följde efter, flåsande och undrande. Han tyckte sig vara vid världens ända, men larmet från sälbarnkamrarna bakom honom ljöd lika starkt som dånet av ett bantåg i en tunnel.

Nu satte Kerick sig ned i mossan och tog upp sin klocka, en väldig tennrova, och låt hjorden svalka sig under trettio minuter, och Kotick kunde höra dimman som dagg droppa ned från hans mösskant. Därpå kommo en tio, tolv karlar, var och en försedd med en järnskodd klubba, tre eller fyra fot lång, och Kerick pekade ut ett par i flocken, som hade blivit bitna av sina kamrater eller som voro för heta, och karlarna sparkade undan dem med sina tunga stövlar, gjorda av skinnet av valrosshalsar, och så befallde Kerick: »Gå på!» och karlarna slogo sälarna i huvudet med klubban i så rask takt de kunde. Tio minuter därefter kände lille Kotick inte igen sina vänner, ty deras skinn hade flåtts av från nosen till bakfötterna och lågo kastade i en hög på marken. Kofick hade fått nog. Han gjorde helt om och galopperade (en säl kan galoppera mycket fort en kort stund) tillbaka till sjön; hans små nya mustascher stodo på ända av skräck. Vid Sjölejonnäset, där de stora sjölejonen sitta i brynet av bränningen, kastade han sig huvudstupa i det kalla vattnet och gungade dar, ömkligt flämtande.

»Vad står på?» sade ett sjölejon vresigt; ty i regeln hålla sig sjölejonen för sig själva.

»Scoochnie! Ochen Scoochnie!» (»Jag är övergiven, mycket övergiven!»), sade Kotick. »De hålla på och döda alla holluschickie på alla stränderna.»

Sjölejonet vände sitt huvud inåt land.

»Dumheter», sade han. »Dina vänner föra sitt vanliga oväsen. Du måste ha sett gamle Kerick fiffa upp en flock. Det har han hållit på med i trettio år.»