Sida:Djungelboken 1915.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Det är rysligt», sade Kotick, trampande vatten, då en våg gick över honom, och återvinnande balansen med ett propellerslag av sina fötter, som förde honom i stående ställning några tum från den skrovliga kanten av en klippa.

»Inte illa gjort av en ettåring!, sade sjölejonet, som kunde uppskatta skicklig simning. »Jag antager, att det är en smula ruskigt ur din synpunkt att se det där, men om ni sälar komma tillbaka hit år efter år, så få naturligtvis människorna nys om det, och till dess ni kunna finna en ö där aldrig några människor landa, kommer det där att ständigt upprepas»

»Finns det någon sådan ö?» frågade Kotick.

»Jag har följt paltoos (hälleflundrorna) under tjugu år, och jag kan inte påstå, att jag funnit någon. Men hör på. Du tycks ha en viss böjelse att inlåta dig i samtal med bättre folk — om du skulle gå till Valrossön och tala med Sjötrollet. Han vet kanske någonting. Men fläng inte i väg så där. Det är en sexmilssinming, och om jag vore i ditt ställe, skulle jag lova upp och ta mig en lur först, din puttefnask.»

Kotick fann rådet gott och simmade runt till sin egen strand, kröp upp på land och sov en halvtime under oupphörliga ryckningar i hela kroppen, såsom sälar sova. Därpå satte han rak kurs på Valrossön, en liten platt, stenig ö nästan rätt nordost om Novastoshnah, alltigenom bestående av klipprev och måsnästen, där valrossarna bodde i flock för sig själva.

Han landade alldeles inpå gamla Sjötrollet, den stora, fula, uppsvällda, finniga, tjocknackade, långbetade valrossen från Norra Stilla havet, som aldrig har något skick, undantagandes når han sover — som han nu gjorde — med sina bakfenor halvt i och halvt utom bränningen.

»Vakna upp!» skällde Kotick, ty måsarna höllo ett förskräckligt larm.

»Ha! Ho! Hm! Vad står på?» sade Sjötrollet och nöp till den närmaste valrossen med sina betar, så att han vaknade och denne slog den näste och så vidare, tills de alla voro vakna och stirrade åt alla håll utom det rätta.

»Hej! Det är jag», sade Kotick och knixade i vågsvallet, ej olik en liten vit snigel.

Den vita sälen.

»Nå! Må jag bli flådd!» sade Sjötrollet, och så tittade de