alla på Kotick, på samma sätt som man kan tänka sig att ett sällskap yrvakna gamla herrar skulle se ned på en liten gosse.
Kotick tyckte inte om att just nu höra något mer om att flå; han hade sett tillräckligt av det; därför ropade han:
»Finns det någon plats, som sälar kunna uppsöka, dit aldrig människor komma?»
»Gå och sök!» sade Sjötrollet och slöt ögonen. »Gå din väg! Vi ha bråttom här.»
Kotick gjorde sitt delfinskutt i luften och skrek så högt han kunde: »Musselslukare! Musselslukare!» Han visste, att Sjötrollet aldrig hade fångat en fisk i sitt liv utan alltid bökade efter musslor och sjögräs, ehuru han gjorde anspråk på att vara en mycket fruktansvärd person. Naturligtvis stämde chickies och gooverooskies och epatkas — stortrutar och havsmåsar och lunnefåglar, som alltid speja efter tillfälle att få vara ovettiga — in i ropet och — så berättade Limmershin för mig — under fem minuters tid skulle man inte ha hört, om en kanon hade avlossats på Valrossön. Hela befolkningen skrek och tjöt: »Musselslukare! Stareek (gamle gubbe)!», under det att Sjötrollet rullade sig från ena sidan till den andra, grymtande och frustande.
»Nå vill du säga det?» skrek Kotick med sina lungors hela kraft.
»Gå och fråga Sjö-Kon», sade Sjötrollet. »Om hon lever ännu, kan hon ge dig upplysning.»
»Hur skall jag känna igen Sjö-Kon, när jag möter henne?» sade Kotick, i det han girade av.
»Hon är den enda varelse i hela världen, som är fulare än Sjötrollet», skrek en stortrut, som slog kullerbyttor mittför näsan på Kotick. »Fulare och ännu mera ohyfsad! Stareek!»
Kotick simmade tillbaka till Novastoshnah, lämnande åt måsarna att skrika. Där fann han, att inte en enda sympatiserade med honom i hans lilla försök att upptäcka en lugn plats åt sälarna. Man förklarade för honom, att människor alltid hade drivit holluschickie — det hörde till dagordningen — och att om han inte tyckte om att se så stygga saker, borde han aldrig ha gått till slakteriet. Men ingen av de andra sälarna hade sett, huru slakten gick till, och det
