utgjorde skillnaden mellan honom och hans vänner. Desutom var ju Kotick en vit säl.
»Vad du först och främst måste göra», sade gamle Sjö-Snapp, sedan han fått höra sin sons äventyr, »är att växa och bli en duktig säl som far din och ha en barnkammare på stranden med ungar i, som sedan lämna dig ensam. Fem år härefter bör du kunna vara karl att slåss för dig själv.» Även den milda Matkah, hans mor, sade: »Du skall aldrig kunna få ett slut på slaktandet. Gå och lek i sjön, Kotick.» Och Kotick gick och dansade elddansen med ett mycket tungt litet hjärta.
Den hösten lämnade han stranden så tidigt han kunde och begav sig i väg ensam, ty han hade fått en idé i sin tjurskalle. Han skulle söka upp Sjö-Kon, om det nu fanns någon med det namnet i havet, och han skulle söka upp en lugn ö med goda och trygga stränder för sälar att bo på, där inga människor kunde komma åt dem. Och så forskade och forskade han på egen hand från Norra till Södra ishavet, simmade ända till trehundra mil om dygnet. Han upplevde flera äventyr än här kan berättas och undgick med knapp nöd att bli tagen av hästhajen och fläckhajen och hammarhajen; och han mötte alla de opålitliga uslingar, som stryka upp och ned i havet, och den tungrodda, belevade fisken och de scharlakansröda, fläckiga kammusslor, som legat förtöjda på samma plats i hundratals år och äro icke litet stolta däröver. Men aldrig mötte han Sjö-Kon och aldrig fann han en ö, som han gillade. Om stranden var god och fast med en sluttning bakom den för sälarna att leka på, syntes alltid vid horisonten röken från en valfångare, som höll på och smälte valfiskspäck, och Kotick visste, vad det betydde. Eller också kunde han se, att sälar förr i tiden hade besökt ön och blivit dödade av människor, och Kotick visste, att dit människor en gång kommit, skulle de återvända.
Han slog sig i språk med en gammal stubbstjärtad albatross, som berättade, att Kerguelenön var den allra fredligaste och lugnaste plats, men då Kotick begav sig i väg dit, höll han på att bli slagen i stycken mot några otäcka svarta klippor under en rasande snögloppstorm med blixt och åska. Då han arbetade sig ut igen mot stormen, kunde han se, att även här en gång hade funnits en sälbarnkammare. Och på samma sätt var det på alla andra öar han besökte.
Limershin räknade upp en lång lista på dem, ty han påstod, att Kotick tillbragte fem år på dessa forskningsfärder med fyra månaders vila vart år vid Novastoshnah, där holluschickie brukade göra sig lustiga över honom och hans fantasiö. Han besökte Gallapagosöarna, en förfärligt torr plats vid ekvatorn, där han var nära att stekas till döds; han besökte Georgiaöarna, Orkneyöarna, Smaragdön, Lilla Näktergalsön, Goughs ö, Bouvets ö, och till och med en prick till ö söder om Goda Hoppsudden. Men överallt berättade honom Sjöfolket detsamma. Sälar hade en gång i tiden gästat dessa öar, men människor hade kommit och utrotat dem alla. Även då han hade simmat tusentals mil ut i Stilla havet och kommit till en plats kallad Kap Corientes (det var när han kom tillbaka från Goughs ö), fann han några hundra skabbiga sälar på en klippa, och de talade om för honom, att människor infunno sig även där. Detta nästan kom hans hjärta att brista, och han rundade Kap Horn tillbaka till sina egna stränder. På sin väg norrut rastade han på en ö full med gröna träd och fann där en gammal, gammal säl, som låg i själtåget; Kotick fångade fisk åt honom och berättade om sina missräkningar. »Nu», sade Kotick, »återvänder jag till Novastoshnah, och om jag blir driven till slaktfållorna med holluschicke, skall det kvitta mig lika».
Den gamle sälen sade: »Försök ännu en gång. Jag är den siste av Masafueras Förlorade Näste, och i de dagar, då människor dödade oss i hundratusental, gick det en berättelse på stränderna om, att en vit säl en dag skulle komma från norden och leda sälfolket till en fredad plats: Jag är gammal och lever inte för att få se den dagen, men andra skola göra det. Försök ännu en gång.»
Och Kotick snodde sina mustascher (de voro nu utvuxna och vackra) och sade: »Jag är den enda vita säl, som nånsin fötts på stränderna, och jag är den enda säl, svart eller vit, som någonsin tänkt på att söka efter nya öar.»
Detta piggade ofantligt upp honom. Då han kom tillbaka till Novastoshnah samma sommar, uppmanade Matkah, hans mor, honom att gifta sig och sätta bo, ty han var
