Sida:Djungelboken 1915.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


nu inte längre någon holluschick, utan en fullväxt säl med en krusig vit man på axlarna och lika tung och tjock och barsk som fadern.

»Skänk mig ett år till», sade han. »Kom ihåg, moder, att det alltid är den sjunde vågen, som går längst upp på stranden.»

Underligt nog fanns det också en annan säl, som ville uppskjuta giftermålet till nästa år, och Kotick dansade elddansen med henne under hela natten, innan han skulle ge sig ut på sin sista upptäcktsfärd. Denna gång satte han kurs västerut, ty han hade kommit ett stort stim av hälleflundror på spåren, och han behövde minst hundra skålpund fisk om dagen för att hålla sig i god kondition. Han jagade dem, tills han bev trött och sökte sig en sovplats i dyningsdalarna vid Kopparön. Han kände fullkomligt väl till kusten, och när han vid midnatt kände sig sakta gungas på en tångbädd, tänkte han: »Hm, flodvattnet rullar starkt i natt», och han vände sig i vattnet och öppnade ögonen slött och sträckte på sig. Men så tog han ett skutt som en katt, ty han såg några väldiga varelser nosa omkring i grundvattnet och avbeta de täta sjögräsknippena.

»Vid Magellans stora brottsjöar!» sade han mellan sina mustascher. »Vad in i Djupa Havet är det här för slags folk?»

De liknade inte valross, sjölejon, säl, björn, val, haj, fisk, bläckfisk eller musslor eller något annat djur, som Kotick någonsin hade sett. De voro mellan tjugu och trettio fot ånga, och de hade inga baklabbar, utan en skovellik svans, som såg ut som om den hade skurits ut ur vått läder. Deras huvuden voro det mest besynnerliga man kunde se, och de balanserade på ändarna av sina svansar i djupvatten, när de inte betade, och bugade sig högtidligt för varandra och viftade med sina framfötter på samma sätt som en fet karl viftar med armen.

»Hm!» sade Kotick. »Gott fiske, mina herrar?»

Tjockingarna svarade med bugningar och armviftningar som Grodlakejen. När de började äta igen, såg Kotick, att deras överläpp var kluven i två stycken, som de kunde rycka åtskils omkring en fot och sluta till dem igen, med en hel skäppa sjögräs mellan flikarna. De stoppade så in hela bingan i munnen och mumsade högtidligt.

»Ett snuskigt sätt att äta!» sade Kotick. De bugade sig på nytt, och Kotick började förlora tålamodet. »Det där är nog mycket bra», sade han, »men om ni nu händelsevis fått en extraled i er framtass, så behöva ni väl inte skryta med det så där. Jag ser nog, att ni bocka er artigt, men jag skulle föredraga att få veta era namn.»

Läppflikarna rörde sig och delades, och de glasaktiga, gröna ögonen stirrade, men ej ett ord gick över deras läppar.

»Gott»! sade Kotick. »Det må jag säga, att ni är då det enda folk jag stött på, som är fulare än Sjötrollet — och med ännu drumligare sätt.»

I samma ögonblick slog det honom som en blixt, vad Stortruten hade skrikit till honom, när han som en liten ettåring gästade Valrossön, och han tumlade baklänges i vattnet, ty nu förstod han, att han äntligen funnit Sjö-Kon! Sjökorna fortforo att slafsa och beta och mumsa sjögräs, och Kotick gjorde dem frågor på alla möjliga språk, som han snappat upp på sina resor; ty Sjöfolket talar nästan lika många språk som mänskliga varelser. Men sjökorna svarade ej av det enkla skälet, att sjökon inte kan tala. Hon har endast sex ben i nacken i stället för de sju hon borde ha, och man påstår i havet, att detta hindrar henne att tala till och med med sina kamrater; men hon har som sagt den där extraleden i frambenen, och genom att vifta upp och ned och åt sidorna med den har hon skaffat sig ett slags klumpigt telegrafspråk.

Vid daggryningen stod Koticks man på ända och hans lynne hade gått dit döda krabbor gå. Så började sjökorna arbeta sig i väg norrut i sakta mak, då och då görande halt för att under bugningar hålla dumma rådslag; och Kotick följde dem, i det han tänkte för sig själv: »Folk som äro sådana idioter som de där skulle ha blivit dödade och utrotade för länge sedan, om de inte hade funnit någon lugn ö, och vad som i så fall är bra för en sjöko, passar också bra för en säl. I alla händelser önskar jag, att de ville raska på en smula.»

Det var ett långtrådigt göra för Kotick. Sjökornas hjord tillryggalade aldrig mer än fyrtio eller femtio mil om dagen och stannade för att beta under natten och höll sig hela