Sida:Djungelboken 1915.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fot över alla de andra på en avsats, där man nätt och jämnt har rum för sina hovar. Då står man stilla och håller sig lugn — bed aldrig en karl hålla ditt huvud, pojkspoling — håller sig lugn, medan kanonerna skruvas ihop, och så tittar man på, hur de små knallande granaterna slå ned bland trädtopparna, långt, långt därnere.»

»Snava ni aldrig?» frågade kavallerihästen.

»Man säger, att förrän en mula snavar, kan man klyva ett hönsöra», sade Billy. »Kanske händer det emellanåt, att en illa packad sadel vräker omkull en mula, men det är mycket sällan. Jag önskar, att du finge se oss i arbete. Det är verkligen vackert. Nåå, det dröjde tre år, innan jag kom underfund med, vart männen ville hän. Hela konsten består i att aldrig visa sig mot horisonten, ty gör man det, kan man bli beskjuten. Kom ihåg det, pojke. Alltid hålla sig så väl gömd som möjligt, även om man måste ta en omväg på en hel mil. Jag leder batteriet, när det gäller detta slags klättring.»

»Bli beskjuten utan möjlighet att få spränga in bland folket, som skjuter!» sade kavallerihästen betänksamt. »Det skulle jag inte stå ut med. Jag skulle längta att gå till anfall — med Dick.»

»Åhnej, det skulle du nog låta bli, ty, ser du, så snart kanonerna äro i ställning, göra de hela anfallet. Det är vetenskapligt och fint uträknat, men knivar — fy då!»

Trängkamelen hade under en lång stund nickat med huvudet fram och tillbaka, ivrig att få sticka in med ett ord. Så hörde jag honom harkla sig och nervöst ta till ordet:

»Jag... jag... jag har också varit med och slagits en smula, men inte med det där klättrandet eller springandet.»

»Inte det? Nåja, eftersom du själv säger det», sade Billy, »så ser du verkligen inte ut att kunna vare sig klättra eller springa så särdeles väl. Nå, men hur bar du dig åt då, gamla Hösäck?»

»På rätta sättet», sade kamelen. »Vi satte oss ned allesammans..»

»Åh, vid min svansrem och bröstplåt!» sade nummerhästen med låg röst. »Satte sig ned.»

»Vi satte oss ned — en hundra stycken» , fortfor kamelen, »i en stor fyrkant, och männen staplade upp våra kajawaher, vår packning och våra sadlar, utanför fyrkanten, och så sköto de över våra ryggar, ja, det gjorde de, på alla sidorna av fyrkanten.»

»Vilka sköto? Vilka som helst kanske?» sade nummerhästen. »Man lärde oss i ridskolan att lägga oss ned och låta våra herrar skjuta över oss, men Dick Cunliffe är den enda man jag skulle våga låta göra det. Det kittlar mina sadelgjordar, och för resten kan jag inte se med huvudet på marken.»

»Det kommer väl på ett ut, vem som skjuter över en», sade kamelen. »Det är en massa män och en massa andra kameler alldeles inpå och en stor mängd rökmoln. Jag känner mig då inte rädd; jag bara sitter stilla och väntar.»

»Och ändå», sade Billy, »drömmer du otäcka drömmar och vräker hela lägret över ända mitt i natten. Det är bra, det är bra! Men förrän jag lade mig ned, för att inte säga satte mig ned, och lät en man skjuta över mig, skulle mina hovar och hans huvud göra bekantskap. Har man väl någonsin hört någonting rysligare!»

Det uppstod en lång tystnad, men så lyfte en av kanonstutarna upp sitt stora huvud och sade:

»Allt det där är verkligen urfånigt! Det finns bara ett sätt att strida.»

»Åh, för all del, fortsätt!» sade Billy. »Förlåt, att jag frågar, men jag antar, att ni, era krabater, stå på svansarna, när ni strida?»

»Det finns bara ett sätt», sade båda med en röst. (De måste ha varit tvillingar). »Och det sättet är följande: »Att spänna alla tjugu oken för den stora kanonen, så snart Dubbelsvans trumpetar.» (»Dubbelsvans» är lägerslangordet på elefanten).

»Varför trumpetar Dubbelsvans?» frågade den unga mulan.

»För att visa, att han inte vill gå närmare röken på andra sidan. Dubbelsvans är en feg stackare Så hugga vi i den stora kanonen allihop — hej! hopp! hej hopp! Vi varken klättra som katter eller springa som kalvar, vi gå rakt fram över den öppna slätten, tjugu okade par, tills man okar av oss igen, och så beta vi, medan de stora kanonerna tala över slätten till någon stad med jordvallar, och stycken av