vallarna falla ur och dammet står i högan sky, som om en hel mängd boskap kom hem.»
»Åh! Och ni begagna den tiden till att äta?» sade den unga mulåsnan.
»Den tiden liksom varje annan. Äta är alltid gott. Vi äta, tills man okar på oss igen, och så draga vi kanonen tillbaka till det ställe, där Dubbelsvans väntar på den. Ibland finns det stora kanoner i staden, som ge svar på tal, somliga av oss bli dödade, och då finns det alltid mera bete för oss andra, som äro kvar. Allt det där är ödet — ingenting annat än ödet. Men i alla fall är Dubbelsvans en feg stackare. Det där är rätta sättet att strida. Vi äro bröder, från Hapur. Vår fader var en Shivas heliga tjur. Vi ha talat.»
»Gott, jag har åtminstone lärt mig något nytt den här natten», sade nummerhästen. »Skulle ni, mina herrar vid skruvkanonsbatteriet, känna er upplagda att äta, när man skjuter på er med stora kanoner och Dubbelsvans är bakom er?»
»Lika mycket som vi skulle känna oss upplagda att sitta ned och låta män ligga raklånga över oss, eller att rusa in bland folk med knivar. Jag har väl aldrig hört maken till struntprat! En klippavsats, en väl avvägd börda, en förare, som man kan vara säker på låter en själv välja väg — det är jag med om! Men... det andra — nej!» sade Billy och stampade med hoven.
»Naturligtvis», sade nummerhästen, »äro inte alla skapta på samma sätt, och jag förstår väl, att din familj på farssidan skulle ha svårt att fatta en hel del saker.»
»Lämna du min familj på farssidan i fred», sade Billy stucken, ty ingen mula tycker om att bli påmind om, att hennes far var en vanlig åsna. »Min far var en gentleman från södern, och han kunde slå ned och bita och sparka i slamsor varenda häst han kom över. Minns det, din tjocka, bruna Brumby!»
Med Brumby menas en vild häst utan uppfostran. Må man tänka sig en Ormondes känslor, om en omnibushäst kallade honom krake, och man får en föreställning om vad den australiska hästen kände. Jag såg hans vitöga glittra i mörkret.
»Passa dig, du son av en importerad Malagaåsna!» sade
