Sida:Djungelboken 1915.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


om mördaren ertappas; och om ni bara tänka efter ett ögonblick, skola ni finna, att det måste vara så.

Vargfar väntade, till dess hans ungar kunde springa litet, och därpå förde han dem och Mowgli och Vargmor under Flockmötesnatten till Rådsklippan — en bergtopp betäckt med stenar och klippblock, där väl hundra vargar kunde finna ett gömställe. Akela, den stora grå Ensamvargen, som styrde hela flocken med kraft och slughet, låg i hela sin längd utsträckt på sin klippa, och nedanför honom sutto fyrtio vargar eller fler av alla storlekar och färger, från grävlingsfärgade veteraner, som kunde sköta en bock på egen hand, till unga svarta treåringar, som trodde sig kunna det. Ensamvargen hade nu styrt flocken under ett år. Han hade i sin gröna ungdom två gånger fallit i en varggrop, och en gång hade han blivit slagen och lämnad som död; så nog kände han till människornas seder och bruk. Det talades icke stort på klippan. Ungarna tumlade om med varandra i mitten av den krets, kring vilken deras mödrar och fäder sutto, och då och då kunde en äldre varg stiga lugnt upp, gå fram till en unge, beskåda den noga och gå tillbaka till sin plats med ljudlösa steg. Ibland kunde en moder skjuta väl fram sin unge i månljuset för att vara säker på, att han icke skulle bli bortglömd vid besiktningen. Då och då skrek Akela från sin klippa: I kännen lagen — I kännen lagen! Pröven noga, o vargar!» Och de ängsliga mödrarna togo upp ropet! Pröven — pröven noga, o vargar!»

Slutligen — och då reste sig Vargmors nackborst — skuffade Vargfar »Mowgli Grodan», som de kallade honom, in i cirkelns mitt, där han satte sig och log och lekte med några kiselstenar, som gnistrade i månskenet.

Akela lyfte icke heller nu upp sitt huvud från tassarna, utan upprepade sitt entoniga rop: »Pröven noga!» Ett dovt rytande steg upp bakom klipporna; det var Shere Khans röst, som skrek: »Ungen är min! Given honom åt mig! Vad har det Fria Folket att göra med en människas unge?» Akela klippte ej ens med öronen; allt vad han sade var: Pröven noga, o vargar! Vad har det Fria Folket att skaffa med befallningar av andra, som ej tillhöra det Fria Folket? Pröven noga!»

Då uppsteg en kör av dovt knorrande, och en ung varg,