Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/775

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
764 SWE
SWE

delen belägen inom Polcirkeln har den et ganska strängt klimat. En beständig snö öwerhöljer marken från September til Junii månad, och en oafbruten natt fortfar i 4 weckor, endast uplyst af middagsgryningen, månens ljus och starka norrsken. Sommaren, ehuru kort, medförer däremot en hastig vegetation samt en ren och behaglig luft. Marken förbyter inom få dagar sin snöbetäckning til den lifligaste grönska. — Lule-Ådalen, som begränsas af fjäldryggen och de från Iwarsten och Sulitjälma utgående sidoryggar uptager 33 mils längd, 5 til 10 mils bredd, samt 232 qv. mil i widd. Fjäldtrakten utmärker sig med owanligt höga, twärbranta och hopträngda fjäldstötar, bland hwilka Sulitjälma, Almalosjegna, Alkawara och Wallifjäldet äro öwer 850 famnar höge öwer hawet, betäckte med en beständig snö och innehållande ofanteliga ismassor. Wid Qwickjok hawa fjälden sänkt sig til 360 famnars höjd, uphinna ej til den ewiga snö-regionen, men fortfara i höga, twärbranta bärgsryggar, som småningom bliwa skogbewuxna, hälst i dalbotnarne där betesmarker börja förekomma. Stora kärr och mossar, små sjöar, sandhedar och skogar, äwensom sandig och med mylla inblandad jordmån närmast wattudragen, utgöra den allmänna beskaffenheten af denna ådal, hwilken i likhet med Torne-ådalen, mot kusten har få och enstaka bärg, låga stränder, långa wikar och en ansenlig skärgård. De upodlade fälten äro dock mindre fruktbärande än de wid Torne- och Kalis-älwarne, och jordmånen sämre, men ängarne ganska bördige. Silwermalm träffas på några ställen, men blymalmer förekomma synnerligen rikhaltige i Kedkewara, äwensom järnmalmer i Rutewara

fjäldbärg och annorstädes. — Pite- och Skelefte Ådalarne, begränsade i wäster af fjäldryggen innefatta Piteå Lappmark med en del af Wästerbotn, hawa 36 mils längd och 6 mils bredd wid fjäldsidan, men utbreda sig mot kusten från Piteå til grannskapet af Umeå, och uptaga 293 qv. mil i widd. Ytförändringar, klimat och öfriga egenskaper äro enahanda med Lule-ådalens. — Ume-Ådalen, begränsas i wäster af fjäldryggen och i söder af Lyksele och Stöttingsfjälden. Den innefattar Umeå Lappmark, en del af Piteå Lappmark, samt en del af Wästerbotn, är 35 mil lång, 12 mil bred wid fjäldryggen, 5 mil wid kusten och håller 336 qv. mil i widd. En från fjäldgränsen utgående märklig sidogren delar denna dalens watn i 2 stora grenar: wästra delen är upfyld af fjäld och ödemarker, men fjälden upnå ej den höjd som de nordligare, och deras mera långslutta skapnad lämnar utrymme för ansenliga slätter, hwilka i wågräta afsättningar höja sig mot fjäldryggen, och öwertäckas på många ställen af nedskjöld mylla och lösa stenar. Åtskilliga dälder närmast fjälden äro ännu midt i sommaren upfylda med hård sammanpackad snö och flera wattudrag äro öwertäckta med 5 à 6 alnar tjocka is och snöwalf. Längre ned bliwa bärgen i allmänhet låga och sällan förenade i sträckningar. Kusten är lågländ och sandig, med åkerfält på de högre trakterne, och ängar i de sumpigare, hwilka på de utskjutande låga landshöjderne ofta afbrytas af sandhedar och skogar. Utåt hela kuststräckan, til 10 mils afstånd från hawet är landet i allmänhet lågt, upfyldt med stora kärr och otilwallade mossar. Horizontela grus och sandwarf i jämna afsatser wisa tydliga tillandningar och en