Plötsligt föll hans blick på skärmen, som han hade dragit för porträttet, och han ryckte till.
— För kallt för monsieur? frågade betjänten, som ställde en omelett på bordet. Skall jag stänga fönstret?
Dorian skakade på huvudet. Jag fryser inte, mumlade han.
Var det möjligt? Hade porträttet verkligen förändrat sig? Eller var det endast hans inbillning som hade kommit honom att se en blick av ondska i stället för en blick av glädje? Antagligen. En målad duk kunde väl inte förändra sig? Det var ju orimligt. Den historien skulle han berätta för Basil en dag. Han skulle skratta åt den.
Och dock, hur levande erinrade han sig icke alla små enskildheter! Först i det gryende ljuset och därpå i det klara solskenet hade han sett detta grymma uttryck kring de krökta läpparna. Han kände sig nästan rädd för det ögonblick då betjänten skulle lämna rummet. Han visste att så snart han blev ensam, skulle han granska porträttet. Han var rädd för vissheten. När kaffet och cigarretterna kom och Victor skulle gå, kände Dorian ett vilt begär att be honom stanna. När dörren slöt sig efter honom, kallade han honom tillbaka. Mannen stod avvaktande. Dorian betraktade honom ett ögonblick. — Jag är inte hemma för någon, sade han med en suck. Betjänten bugade sig och gick.
Därpå reste sig Dorian från bordet, tände en cigarrett och kastade sig på en med kuddar rikt försedd ottoman som stod framför skärmen. Det var en gammal väggskärm i Louis-quatorze-stil av spanskt gyllenläder. Han betraktade den nästan nyfiket och undrade om den någonsin förr hade dolt ett människolivs hemlighet.
Varför skulle han egentligen flytta undan den? Var-
