Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
17
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

för inte låta den stå? Vissheten — vad skulle den vara bra för? Om det var sant, var det hemskt. Och var det inte sant, varför då oroa sig? Men om nu ödet ville eller en tillfällighet gjorde att främmande ögon spejade bakom skärmen och upptäckte den fruktansvärda förvandlingen? Vad skulle han göra, om Basil Hallward kom och ville se sitt eget verk? Basil skulle säkert be att få göra det. Nej, han måste ögonblickligen undersöka porträttet. Vissheten var alltid bättre än detta hemska tvivel.

Han steg upp och stängde bägge dörrarna. Han skulle åtminstone vara ensam, när han betraktade den mask som var stämplad med hans skam. Därpå drog han skärmen åt sidan och såg sig själv ansikte mot ansikte. Det var sant. Porträttet var förändrat.

Som han senare ofta erinrade sig — och detta alltid med en inte så liten undran — betraktade han först porträttet med nästan vetenskapligt intresse. Att en sådan förvandling hade kunnat ske föreföll honom otroligt. Men det var ett faktum. Fanns det ett hemligt samband mellan de kemiska atomerna i färgen och formen på duken och hans egen själ? Var det möjligt att dessa utförde själens tankar, att de förverkligade själens drömmar? Eller fanns det en annan, hemskare orsak? Han ryste och kände ångest? Sedan återvände han till ottomanen och lade sig att stirra på duken sjuk av skräck.

En sak hade den dock åstadkommit. Den hade väckt honom till medvetande om hur orättvis och grym han hade varit mot Sibyl Vane. Men det var inte för sent att göra detta gott igen. Hon skulle ju bli hans hustru. Hans egoistiska och osanna kärlek skulle komma under en högre makt och förvandla sig i en ädlare känsla, och porträttet som Basil Hallward