hade skapat, skulle för honom bli vad fromheten är för några, samvetet för andra och gudsfruktan för oss alla. Det fanns sömnmedel för samvetskval, medel att söva de moraliska känslorna med. Men här var en synlig symbol för syndens förnedrande. Här såg han ett alltid närvarande tecken på den förödelse som människorna bringar över sin själ.
Klockan slog tre, hon blev fyra, och halvtimmen slog sitt dubbelslag — men Dorian Gray rörde sig inte. Han försökte samla livets scharlakansröda trådar och väva dem till ett mönster. Han försökte finna vägen genom den lidelsens blodröda labyrint som han vandrade i. Han visste inte vad han skulle ta sig för eller tänka. Slutligen flyttade han sig till bordet och skrev ett lidelsefullt brev till den flicka han hade älskat och tiggde henne om förlåtelse och beskyllde sig själv för att vara vansinnig. Han fyllde den ena sidan efter den andra med sorgens vilda och smärtans ännu mer vilda ord. Man fiödar så lätt över i självanklagelser. När vi anklagar oss själva känner vi att ingen har rätt att klandra oss. Bikten, inte prästen, ger oss absolution. När Dorian var färdig med brevet kände han att allt var honom förlåtet.
Plötsligt knackade det på dörren, och han hörde lord Henrys röst därute.
— Min käre vän, jag måste få träffa dig. Släpp in mig. Du skall inte stänga in dig så här.
Dorian svarade inte ögonblickligen utan förhöll sig alldeles tyst. Knackningarna fortfor och blev starkare. Ja, det var bäst att släppa in lord Henry, att med ens förklara för honom det nya liv han skulle börja, att gräla med honom om det var nödvändigt, och att skiljas från honom om det var oundvikligt. Dorian sprang
