Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

upp, sköt hastigt skärmer för tavlan och öppnade dörren.

— Jag tycker det är så sorgligt alltsammans, sade lord Henry när han kom in. Men du skall inte tänka så mycket på det.

— Talar du om Sibyl Vane? frågade ynglingen.

— Ja, naturligtvis, svarade lord Henry i det han satte sig på en stol och långsamt började dra av sig sina gula handskar. På sätt och vis är det ju förskräckligt men det var inte din skuld. Säg mig, var du bakom kulisserna efter föreställningen och träffade henne?

— Ja.

— Jag kunde tänka mig det. Hade du en scen med henne?

— Jag var brutal, Harry. Men nu är allt gott igen. Jag ångrar inte vad som har hänt. Det har lärt mig att bättre känna mig själv.

— Ah, Dorian, vad det gläder mig att du tar det så. Jag fruktade att finna dig försänkt i samvetskval och slitande ditt vackra hår.

— Det har jag redan gått igenom, sade Dorian leende och skakade på huvudet. Nu är jag fullkomligt lycklig. För det första vet jag vad samvete är. Det är inte, vad du har lärt mig. Det är det gudomliga inom oss. Rynka inte på näsan åt det, Harry — åtminstone inte inför mig. Jag vill bli god. Jag kan inte fördra att min själ blir avskyvärd.

— En verkligt förtjusande, konstnärlig grundval för en ny etik, Dorian. Jag gratulerar. Hur tänker du börja?

— Med att gifta mig med Sibyl Vane.

— Med att gifta dig med Sibyl Vane? ropade lord Henry och reste sig och betraktade honom förfärat. Men, käre Dorian…