Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
124
OSCAR WILDE

— Ja, Harry, jag vet vad du vill säga. Något elakt om äktenskapet. Men gör det inte mer till mig. För två dagar sedan bad jag Sibyl Vane bli min hustru. Jag vill inte bryta mitt ord. Hon skall bli min hustru.

— Dorian! Din hustru! Har du inte fått mitt brev? Jag skrev till dig i morse och sände min egen betjänt hit med brevet.

— Ditt brev? Jo visst, jag minns. Men jag har inte läst det, Harry. Jag var rädd att det stod något i det som jag inte skulle tycka om. Du slår livet i stycken med dina epigram.

— Du vet alltså ingenting?

— Vad menar du?

Lord Henry gick till honom, satte sig vid hans sida, tog hans händer fast i sina och tryckte dem.

— Dorian, sade han, mitt brev — bli inte rädd — skrevs för att underrätta dig om, att Sibyl Vane är död.

Ett skri, fullt av smärta, bröt fram från den unge mannens läppar. Han rusade upp och slet sig lös från lord Henrys grepp.

— Död? Sibyl död? Det är inte sant! Det är en förbannad lögn! Hur kan du säga så?

— Det är sant, Dorian, sade lord Henry allvarligt. Det står i alla morgontidningar. Jag skrev att du inte skulle läsa något, innan jag kom. Det blir naturligtvis förhör och undersökning, och du får inte bli inblandad. Sådant där kan bringa en man på modet i Paris. Men i London är man så fördomsfull. Här bör man aldrig debutera med en skandal. Den skall man spara till gamla dagar för att göra sig intressant med. Jag antar att ingen vid teatern vet ditt namn. Det vore bra, om ingen gjorde det. Såg någon när du gick till henne? Det är en viktig punkt.