Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
135
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

Lik grekernas gudar skulle han förbli stark, snabbfotad och glad. Vad bekymrade han sig om det som kunde hända den målade bilden på duken? Han själv var säker. Och det var huvudsaken.

Dorian sköt leende skärmen för tavlan. Sedan gick han in i sängkammaren där betjänten redan väntade på honom. En timme senare var han på Operan, och lord Henry lutade sig över hans stol.



IX

Då han nästa morgon satt vid frukosten, anmäldes Basil Hallward.

— Jag är så glad att jag har fått tag på dig, Dorian, sade han allvarligt. Jag var här i går afton, och de sade att du var på Operan. Det förstod jag var omöjligt. Men jag tycker du borde ha sagt dem var du var. Jag hade en ohygglig afton. Jag var nästan rädd att den ena tragedin skulle följa den andra. Jag tycker du kunde ha telegraferat till mig när du först hörde det. Jag läste det tillfälligtvis i ett extranummer av Globe som jag hittade på klubben. Jag gick ögonblickligen hit och blev så ledsen över att inte träffa dig. Jag kan knappast säga dig hur hela historien gått mig till sinnes. Jag vet vad du måtte ha lidit. Men var var du? Har du varit hos hennes mor? Ett ögonblick tänkte jag söka dig där. Adressen stod i tidningen. Någonstans vid Euston Street, inte sant? Men jag var rädd att komma och störa i en sorg som jag inte kunde lätta. Stackars kvinna! Så hon måste ha det nu! Och hennes enda barn! Vad sade hon om allt detta?