Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
136
OSCAR WILDE

— Kära Basil, hur skall jag kunna veta det? mumlade Dorian Gray och läppjade på ett blekgult vin i ett utsökt, guldbeslaget venezianskt glas. Han såg högst uttråkad ut. Jag var på Operan. Du skulle gått dit. Jag träffade Harrys syster, lady Gwendolen, för första gången. Vi var i hennes loge. Hon är verkligen förtjusande, och Patti sjöng gudomligt. Tala inte om obehagligheter. Något som man aldrig talar om har aldrig hänt. Endast orden ger tingen verklighet, säger Harry. För övrigt var hon inte enda barnet. Det är en son också, en bra pojke, tror jag. Men han är inte vid teatern. Han lär vara sjöman eller något dylikt. Men berätta litet om dig själv och vad du har för dig.

— Du gick på Operan? sade Hallward mycket långsamt och med tillbakahållen sorg i rösten. Du gick på Operan, under det Sibyl Vane låg död i något smutsigt kyffe! Du kan tala om för mig hur förtjusande andra kvinnor är, hur gudomligt Patti sjöng, innan den flicka du har älskat fått gravens ro? Å, min gosse, det återstår en massa vedervärdigheter för hennes lilla vita kropp.

— Tyst, Basil! Jag vill inte höra det! ropade Dorian och rusade upp. Du får inte tala med mig om det. Vad som hänt, har hänt. Vad som är förflutet, är borta.

— Kallar du gårdagen det förflutna?

— Ja, vad har den verkliga tidrymden att göra härmed? Det är endast enfaldiga mänskor som behöver år för att bli kvitt en sinnesrörelse. En mänska som är herre över sig själv, kan förkorta en sorg lika hastigt, som hon funderar ut ett nytt nöje. Jag tänker inte vara mina känslors slav. Jag vill bruka, njuta och behärska dem.

— Dorian, det är fasansfullt. Något har förändrat dig. Ditt utseende är icke lika underbart som då du dagligen kom i min ateljé. Men då var du naturlig,