Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
142
OSCAR WILDE

Dorian Gray strök sig med handen över pannan. Den var våt av svett. Han trodde sig vid branten av en fruktansvärd fara.

— Du sade mig för en månad sedan, att du aldrig skulle ställa ut det, ropade han. Varför har du nu ändrat åsikt? Mänskor som påstår att de är konsekventa, har precis lika många nycker som andra. Skillnaden är bara att deras nycker är meningslösa. Du har väl inte glömt hur högtidligt du bedyrade mig, att ingenting i världen kunde förmå dig att skicka porträttet på en utställning. Du har sagt precis detsamma till Harry.

Han tystnade plötsligt, och en ljusglimt bröt fram i hans ögon. Han kom att tänka på att lord Henry en gång till hälften på skämt, till hälften på allvar, hade sagt till honom : »Om du vill ha en intressant kvart, så be Hallward berätta för dig, varför han inte vill ställa ut porträttet av dig. Det har han gjort för mig, och det var en överraskning för mig.» Ja, kanske också Basil hade sin hemlighet. Han skulle försöka fråga honom.

— Basil, sade han, i det han gick tätt inpå honom och såg honom rätt i ögonen, vi har båda en hemlighet. Låt mig få veta din, så skall jag berätta dig min. Varför ville du inte ställa ut mitt porträtt?

Målaren ryste mot sin vilja.

— Dorian, om jag sade dig det, så höll du kanske mindre av mig och skulle säkert skratta ut mig. Jag skulle inte kunna uthärda vare sig det ena eller det andra. Om du inte önskar att jag skall se porträttet mer — så är det nog. Jag har ju alltid dig att se på. Och om du önskar att mitt bästa verk skall förbli dolt för världen, är det mig nog. Din vänskap är för mig dyrbarare än mitt anseende och rykte.