— Nej, Basil, du måste berätta det för mig, envisades Dorian Gray. Jag tror jag har rätt att få veta det.
Hans ångest var borta och hade lämnat rum för nyfikenheten. Han var fast besluten att plocka ur Basil Hallward hans hemlighet.
— Låt oss sätta oss, Dorian, sade målaren plågat. Låt oss sätta oss. Men svara först på en fråga. Har du märkt något sällsamt med porträttet — något, som troligen först inte slog dig, men som senare plötsligt uppenbarade sig för dig?
— Basil! ropade ynglingen, i det han klamrade sig fast vid stolskarmen med skälvande händer och betraktade målaren med vilda, förfärade ögon.
— Jag ser att du har märkt det. Säg ingenting. Vänta, tills du har hört vad jag har att säga, Dorian. Från det ögonblick då jag mötte dig, har din personlighet haft ett sällsamt inflytande på mig. Du behärskade mig till kropp, till själ och skaparkraft. Du var för mig inkarnationen av det där aldrig skådade idealet vars återspegling jagar oss konstnärer som en underbar dröm. Jag tillbad dig. Jag blev svartsjuk på alla som du talade med. Jag ville ha dig helt och hållet för mig själv. Jag var lycklig endast när vi var tillsammans. När du var borta, var du dock alltid närvarande i min konst. Naturligtvis ville jag aldrig låta dig veta det. Det skulle ha varit omöjligt. Du skulle aldrig förstått det. Jag förstod det knappast själv. Jag visste bara att jag hade skådat fullkomligheten ansikte mot ansikte och att världen hade blivit underbar för mina ögon — kanske för underbar. Ty i en sådan vanvettig dyrkan ligger en fara, faran att förlora den likaväl som faran att behålla den. Vecka efter vecka förflöt och jag gick mer och mer upp i dig. Då följde en ny utveck-
