ling. Jag hade tecknat dig som Paris i en härlig rustning och som Adonis i jägardräkt och med bländande vildsvinsspjut. Du hade, krönt med tunga lotusblommor, suttit i förstäven av Hadriani båt och spejat ut över den gröna, gyttjiga Nilen. Du hade lutat dig över den stilla källan i ett grekiskt landskap och i vattnets orörliga silver skådat din egen skönhets underverk. Och allt hade varit vad konsten bör vara: omedvetet, ideellt och fjärran. En dag — jag tror ibland det var en olycklig dag — beslöt jag att måla ett underbart porträtt av dig, sådan du verkligen var, inte i döda tidsåldrars omhölje utan i din egen dräkt och i din egen tid. Jag vet inte, om det berodde på det realistiska i metoden eller på din underbara personlighet som nu avslöjade sig för mig. Men jag vet, att medan jag arbetade på porträttet tyckte jag att varje penseldrag uppenbarade min hemlighet. Jag blev rädd att andra skulle få reda på mitt avguderi. Jag kände att jag hade sagt och givit för mycket i porträttet. Det var då jag beslöt att aldrig utställa det. Du blev en smula missräknad, men du kunde ju inte veta vad det beydde för mig. Jag talade med Harry om det — han skrattade åt mig. Men det brydde jag mig inte om. När porträttet var färdigt och jag var ensam med det, kände jag att jag hade rätt. Men när det några dagar senare var borta och jag kände mig fri från dess förhäxning tyckte jag det var dumt att se mera i det än att du var vacker och att jag kunde måla. Inte ens nu kan jag låta bli att tycka att det är ett misstag att tro att man i det färdiga verket visar den lidelse man känner, när man skapar det. Konsten är abstraktare än vi tror. Form och färg visar oss form och färg — ingenting mer. För mig verkar det som om konsten dolde konstnären fullkomligare än den uppenbarar honom. Och när jag så
