I
Ateljen var fylld av den milda rosendoften, och så ofta den lätta sommarvinden susade i trädgården, strömmade den bedövande syrenlukten eller den fina ångan från rödblommande hagtorn in genom dörren.
Från hörnet av den persiska divan där han låg och som vanligt rökte oräkneliga cigarretter, kunde lord Henry Wotton se en skymt av det sött doftande, honungsfärgade guldregnet vars vaggande grenar knappt tycktes kunna bära upp sin gyllene skönhet. Då och då for de fantastiska skuggorna av flygande fåglar över de långa sidengardinerna för de breda fönstren och framkallade ett slags japansk effekt som kom honom att tänka på de bleka målarna i Tokio, vilka försöker att frambringa känslan av rörelse i en i verkligheten orörlig konst. Det enformiga surret från bin som höll till i det höga, omejade gräset eller envist kretsade runt de gula, dammiga kaprifolieblommorna gjorde stillheten ännu mera tryckande. Det dova londonbullret ljöd som den djupaste tonen i en avlägsen orgel.
På ett staffli mitt i rummet stod ett porträtt i helfigur av en ovanligt vacker ung man, och någon meter
