Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
14
OSCAR WILDE

framför detta satt konstnären själv — Basil Hallward — vars plötsliga försvinnande för några år sedan väckte ett sådant uppseende och gav anledning till så många gissningar.

När målaren betraktade den tilldragande välväxta gestalten som hans konst hade lyckats återspegla så skickligt, gled ett leende av tillfredsställelse över hans ansikte. Men plötsligt sprang han upp, slöt ögonen och lade fingrarna på ögonlocken som ville han med förnuftet hålla fast en underlig dröm som han var rädd att vakna upp från.

— Det är ditt bästa verk, Basil, det bästa du någonsin har gjort, sade lord Henry långsamt. Du skall skicka det till Grosvenorutställningen nästa år. Akademiens är för stor och vulgär. När jag någon gång gått dit, har det alltid varit så mycket folk där, att jag inte kunnat se tavlorna, och det var ohyggligt. Eller också har det varit så många tavlor så att jag inte kunnat se folk, och det var ännu värre. Grosvenorutställningen är verkligen den enda som är lämplig.

— Jag tror inte jag kommer att skicka det till någon utställning, svarade målaren och kastade med huvudet på det lustiga sätt som hans vänner så ofta hade skrattat åt i Oxford. Nej, jag vill absolut inte ställa ut det

Lord Henry höjde förvånat på ögonbrynen och betraktade honom genom de tunna, blåa rökringar som i fantastiska figurer bolmade upp från hans tunga opiumcigarrett.

— Inte ställa ut det? Men, snälla du, varför det? Har du någon orsak? Sådana konstiga mänskor ni målare är! Ni gör allt i världen för att nå berömmelse och när ni har nått den, tycks ni helst vilja kasta bort den. Det är dumt av er för det finns bara en sak i världen som är värre än att folk pratar om en, och det är att