— Det kan inte intressera er, mr Hubbard, sade han och höll ögonen på mannen. Han kände sig beredd att kasta sig över honom och slå honom till golvet, om han försökte lyfta på det praktfulla förhänget som dolde hans livs hemlighet. Jag skall inte uppehålla er längre. Jag är mycket tacksam för er vänlighet.
— Ingen orsak, ingen orsak, mr Gray. Jag står alltid till er tjänst. Och mr Hubbard gick utför trappan, följd av sin medhjälpare som med ett uttryck av skygg beundran i sitt grova, osköna ansikte såg sig om efter Dorian. Så mycken skönhet hade han aldrig förr sett.
När ljudet av deras fotsteg hade dött bort, låste Dorian dörren och stoppade nyckeln i fickan. Nu kände han sig säker. Aldrig skulle någon få se det hemska porträttet. Inget annat öga än hans eget skulle betrakta hans skam.
Då han kom in i biblioteket, var klockan fem och teet hade blivit inburet, På ett litet bord av välluktande trä med rika pärlemoinläggningar — en gåva av lady Radley, hans förmyndares hustru, en vacker, alltid inbillningssjuk dam som hade tillbringat sista vintern i Kairo — låg ett brev från lord Henry och vid sidan därav en bok i gult omslag med nötta och solkiga kanter. Ett exemplar av S:t James' Gazette låg på tebrickan. Victor hade tydligen kommit tillbaka. Dorian undrade om betjänten hade mött männen i hallen och frågat dem vad de hade gjort. Han skulle säkert sakna porträttet — kanske han redan hade gjort det när han ordnade teet. Skärmen var inte tillbakaflyttad, och tomrummet på väggen gapade. En natt skulle Dorian kanske överraska Victor medan denne smög uppför trappan och sökte bryta sig in i rummet. Det var ohyggligt att ha en spion i huset. Han hade hört talas om förmöget folk som hela sitt liv hade varit beroende av någon tjänare,
