Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
15
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

folk inte gör det. Ett porträtt som detta skall höja dig högt över alla unga män i England och göra de gamla avundsjuka, om gammalt folk på det hela taget kan ha en känsla.

— Jag vet att du kommer att skratta åt mig, svarade målaren, men jag kan verkligen inte ställa ut det. Jag har lagt för mycket av mig själv i det. Lord Henry sträckte ut sig på divanen och skrattade.

— Ja, jag visste att du skulle skratta åt mig, men det är sant.

— För mycket av dig själv! Faktiskt, käre Basil, visste jag inte att du var så fåfäng. Jag kan sannerligen inte se någon likhet mellan dig med ditt barska ansikte och kolsvarta hår och denne unge Adonis, som ser ut som vore han gjord av elfenben och rosenblad. Nej, min käre Basil, han är en Narcissus, och du — ja naturligtvis har du ett intelligent uttryck och vad därtill hörer. Men skönhet — verklig skönhet — upphör där ett intelligent uttryck börjar. Intelligens är i sig själv ett slags överdrift och förstör varje ansiktes harmoni. Så snart man sätter sig till att tänka blir man idel näsa, idel panna eller något annat fult. Se blott på dem som har gjort sin lycka i någon lärd profession! Ser de inte avskräckande ut? Naturligtvis med undantag av dem som tillhör kyrkan. Men de tänker ju inte. En biskop vid åttio år upprepar precis detsamma han fick lära sig när han var arton år gammal, och på så sätt kan han alltid bibehålla ett behagligt yttre. Din mystiske unge vän vars namn du aldrig har nämnt för mig men vars bild verkligen fascinerar mig, tänker säkert aldrig. Det är jag säker på. Han är ett vackert, tanklöst väsen, som alltid skulle vara här om vintern när vi inga blommor har, och om sommaren, när vi önskar något som vi kan avkyla