Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
16
OSCAR WILDE

vår intelligens med. Smickra dig inte, Basil: du är inte ett dugg lik honom.

— Du förstår mig inte, Harry, svarade konstnären. Naturligtvis är jag inte lik honom. Det vet jag lika väl som du. Ja, det vore sorgligt, om jag liknade honom. Du rycker på axlarna. Men jag säger sanningen. Det vilar ett olycksöde över alla fysiska och intellektuella företräden, samma slags olycksöde som i historien tycks likt spårhundar följa kungarnas stapplande steg. Det är bättre att inte vara olik andra. De fula och dumma har det bäst här i världen. De kan sitta där lugna och beskåda komedin. Om de inte vet något om seger, slipper de åtminstone nederlagets smärta. De lever som vi alla skulle leva, i ostörd ro, likgiltiga och utan bekymmer. De fördärvar inte andra och blir själva inte fördärvade. Du, Harry, kommer att få lida för din rikedom och rang, jag för min intelligens och min konst — vad de nu kan vara värda — Dorian Gray för sin skönhet — alla skall vi få lida för vad gudarna har gett oss, lida fruktansvärt.

— Dorian Gray? Heter han det? frågade lord Henry i det han gick bort mot Basil Hallward.

— Ja, det heter han. Men det var inte min mening att nämna det för dig.

— Varför inte?

— Det kan jag inte förklara för dig. När jag tycker mycket om någon, nämner jag aldrig hans namn för en annan. Det vore som att ge bort en del av honom. Jag har lärt mig att älska det hemlighetsfulla. Det syns mig vara det enda som kan göra det moderna livet mystiskt och underbart för oss. Det mest alldagliga blir underbart bara man håller det hemligt. När