Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
175
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

Man viskade att han hade slagit sig i slang med utländska matroser på en simpel krog långt ute i Whitechapel och att han umgicks med tjuvar och falskmyntare samt kände till deras yrkeshemligheter. Hans egendomliga sätt att resa bort och tidtals försvinna blev allmänt bekant, och när han åter visade sig i societeten, viskade man i vrårna, gick förbi honom med hånfulla ögonkast eller betraktade honom med kalla, forskande blickar som om man hade beslutat att uppdaga hans hemlighet.

Om dylik oförskämdhet och avsiktlig ringaktning tog han naturligtvis ingen notis, och de flesta ansåg att hans öppna, frimodiga väsen, hans bedårande, barnsliga leende och hans oförlikneligt charmerande ungdom, som aldrig tycktes överge honom, utgjorde ett tillfyllestgörande svar på det förtal — så kallade man det — för vilket han var utsatt. Dock märkte man att några som hade varit hans intimaste vänner efter någon tid undvek hans sällskap. Kvinnor, som hade varit lidelsefullt förälskade i honom och för hans skull trotsat både samhällsmoral och etikett, bleknade av skam och avsky när Dorian Gray visade sig.

Men i mångas ögon fördubblades hans sällsamma och farliga tjuskraft genom alla dessa med sänkt röst omtalade skandaler. Hans stora rikedom var ett säkert skydd. Samhället, åtminstone det civiliserade samhället, tror aldrig gärna något illa om dem som på samma gång är rika och älskvärda. Mänskor känner instinktivt att en persons väsen och uppträdande är viktigare än hans moral och i deras ögon är det mycket mindre värdefullt att vara absolut hederlig än att äga en god kock. Och när allt kommer omkring är det verkligen en klen tröst, när det berättas om en man som bjudit på en dålig middag eller uselt vin att han för ett oklanderligt privatliv. Själva kardinaldyg-