derna kan inte ursäkta halvkalla kötträtter, som lord Henry vid ett tillfälle anmärkte. Och mycket skulle ej kunna anföras till försvar för hans åsikt. Ty reglerna för umgängeslivet är, eller borde åtminstone vara, desamma som för konsten. Formen är det väsentliga. Den bör äga en ceremonis hela värdighet och overklighet, den bör förena ett romantiskt skådespels osanna karaktär med sinnrikhet och med den skönhet som gör ett sådant spel njutbart. Är hyckleri något så avskyvärt? Knappast. Det är endast ett medel att mångdubbla vår personlighet.
Det var åtminstone Dorian Grays mening. Han förvånade sig över den ytliga psykologi som betraktar mänskans jag som något osammansatt, varaktigt, pålitligt och enhetligt. För honom var mänskan ett väsen med myriader liv och myriader känslor, en sammansatt, mångsidig varelse som inom sig bar sällsamma nedärvda tankar och lidelser och vars kropp var besmittad av de dödas ohyggliga sjukdomar.
Dorian Gray älskade att driva omkring i det kalla, öde tavelgallerit på sitt lantgods och betrakta de olika porträtten av dem vilkas blod flöt i hans ådror, Där hängde t. ex. Philip Herbert som Francis Osborne i sina Memoarer från drottning Elizabeths och konung Jakobs tid skildrat såsom en man »vilken var bortfjäsad av hovet för sitt vackra utseende, som han icke behöll länge». Var det månne den unge Herberts liv han själv förde emellanåt? Hade något egendomligt, giftigt växtämne spirat från kropp till kropp och nu slutligen nått honom själv? Var det kanske en dunkel känsla av detta förlorade kroppsliga behag som hade kommit honom att så plötsligt och nästan utan orsak i Basil Hallwards ateljé uttala den vanvettiga önskan, som hade förvandlat hans liv? Där stod i röd, guld-
