— åtminstone ingen som lever. Jag har fördragit allt. Nu är det jag som dikterar villkoren.
Campell begrov ansiktet i händerna och ryste.
— Ja, nu är det min tur att diktera villkoren, Alan. Du vet vad det gäller. Saken är helt enkel. Kom, och oroa dig inte så. Det måste bli gjort. Ta det kallt, och gör det.
Ett stönande ljöd från Alans läppar, och han skakade i hela kroppen. Klockans tick-tack på kaminhyllan tycktes dela tiden i atomer av kval, var och en för fruktansvärd att bära. Alan tyckte att en järnring långsamt skruvades ihop kring hans panna, som om den vanära, som hotade honom redan hade brutit in över honom. Handen på hans skuldra var tung som bly. Den var olidlig. Den tycktes krossa honom.
— Kom, Alan, bestäm dig nu.
— Jag kan inte göra det, svarade han mekaniskt som kunde orden förändra saken.
— Du måste. Du har inget val. Dröj inte längre.
Alan tvekade ett ögonblick.
— Är det någon eldstad i rummet däruppe?
— Ja, det finns en gasugn.
— Jag måste gå hem och hämta en del saker på laboratoriet.
— Nej, Alan, du får inte lämna det här huset. Skriv några ord. Min betjänt tar en droska och hämtar vad du önskar.
Campbell raspade ner några rader, torkade dem med läskpapperet och adresserade kuvertet till sin assistent. Dorian tog brevet och läste noga igenom det. Därpå ringde han och lämnade brevet åt betjänten med order att så fort som möjligt vara tillbaka med sakerna.
När dörren till hallen föll igen, reste sig Campbell nervöst och gick till kaminen. Han skälvde av frossa.
14 — Dorian Grays porträtt
