Under nästan tjugu minuter växlades inte ett ord mellan de båda männen. En fluga surrade våldsamt omkring i rummet, och klockans tick-tack ljöd som hammarslag.
När den slog ett, vände sig Campbell om och såg på Dorian vars ögon stod fulla av tårar. Något i det sorgsna ansiktets nobla renhet gjorde honom utom sig av raseri.
— Du är infam, infam, mumlade han.
— Tyst, Alan, du har räddat mitt liv, sade Dorian.
— Ditt liv! Store Gud! Och ett sådant liv! Du har sjunkit steg för steg, ända till mord. Om jag nu fullbordar vad jag står i begrepp att göra och som du tvingar mig till, tänker jag inte på ditt liv!
— Ack, Alan, suckade Dorian, jag önskar du kände en tusendel av det medlidande för mig som jag känner för dig.
Han vände sig om under det han talade och såg ut i trädgården. Campbell svarade inte.
Etter tio minuter knackade det på dörren och betjänten kom in, bärande en stor mahognylåda med kemikalier, en stor rulle stål- och platinatråd samt två besynnerliga järnkrampor.
— Skall jag lägga sakerna här? frågade han Campbell.
— Ja, svarade Dorian. Och jag är rädd jag har ännu ett uppdrag för er, Francis. Vad heter mannen i Richmond som levererar orkidéer till oss!
— Harden, mr Gray.
— Ja visst — Harden. Ni skall genast resa till Richmond och personligen tala med Harden samt be honom sända dubbelt så mycket orkidéer som jag har beställt, och så litet vita som möjligt. Helst inga vita. Det är
