XVI
Ett kallt regn började falla, och de smutsiga gatlyktorna lyste spöklikt genom den våta dimman. Förlustelselokalerna stängdes just, och otydliga manliga och kvinnliga gestalter stod gruppvis utanför deras dörrar. Från några krogar hördes råa skratt. I andra grälade och skrek fyllbultar.
Tillbakalutad i vagnen, med hatten djupt nedtryckt i pannan betraktade Dorian Gray den stora stadens smutsiga skamfläckar och emellanåt upprepade han för sig själv de ord, lord, Henry hade yttrat första dagen av deras bekantskap.
— Att bota själen genom sinnena och sinnena genom själen.
Ja, däri låg hemligheten, Han hade ofta prövat på det och ville åter försöka det. Det gavs små opiumhålor där man kunde köpa glömska, och andra hemska hålor där gamla synder fördrevs genom ruset av nya.
Lik en gul dödsskalle hängde månen lågt på himlen. Då och då sträckte ett stort, vanskapligt moln fram sin långa arm och dolde den. Gaslyktorna blev efter hand färre, gatorna trängre och dystrare. Ett tag råkade kusken vilse och måste köra en lång väg tillbaka. Hästen ångade och stänkte upp vatten ur pölarna. Vagnsfönstren var täckta av grå dimma.
— Att bota själen genom sinnena och sinnena genom själen! De orden ringde oavbrutet i Dorians öron. Hans själ var sjuk intill döden. Kunde sinnena verkligen hela den? Oskyldigt blod var utgjutet. Varmed kunde det försonas? Ack, det gavs ingen försoning. Men om också förlåtelse ej stod att få, var glömska möjlig, och han
