Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
225
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

var fast besluten att glömma vad som hade hänt, att stryka ut det, att krossa det som man borde krossa den huggorm som stang en. Vad hade Basil haft för rätt att tala till honom såsom han hade gjort? Vem hade satt honom till domare över andra? Han hade sagt hemska, fruktansvärda, olidliga saker.

Vagnen guppade framåt, allt långsammare och långsammare. Dorian fällde ned fönstret och ropade till kusken att köra fortare, Den gräsliga hungern efter opium började gnaga honom. Strupen brände och hans fina händer knöt sig nervöst. Han slog som en galning med käppen efter hästen. Kusken skrattade och piskade på djuret. Dorian skrattade också, och mannen tystnade.

Vägen tycktes vara utan slut, och gatornas virrvarr föreföll som ett svart spindelvävsnät. Enformigheten blev outhärdlig, och när dimman tätnade blev Dorian ängslig.

Därefter for de förbi ensliga tegelbruk. Där var dimman lättare, och Dorian kunde se de flaskformiga ugnarna, som spydde ut gulröda, solfjäderliknande eldkvastar. En hund skällde när de for förbi, och långt borta i mörkret skrek en vilseflugen mås. Hästen snubblade i ett hjulspår, skyggade till och satte av i galopp.

Efter en stund lämnade de lervägarna och skramlade bullrande fram på illa stensatta gator. De flesta fönstren var mörka. Men här och där avtecknade sig fantastiska siluetter på de lampskensbelysta rullgardinerna. Dorian betraktade dem nyfiket. De rörde sig som jättestora marionetter och gestikulerade som levande varelser. Han avskydde dem. Ett dovt raseri kokade i hans inre.

När de vände om ett hörn, skrek en kvinna något ef-

15 — Dorian Grays porträtt