fyrtio nu. Den här var bara en pojke. Gudskelov att jag inte fick oskyldigt blod på händerna.
Kvinnan skrattade bittert.
— Bara en pojke, hånade hon. Det är snart arton år sedan »sagoprinsen» gjorde mig till vad jag är.
— Du ljuger! ropade James Vane.
Hon lyfte handen mot himlen.
— Vid Gud, jag säger sanningen.
— Vid Gud?
— Djävulen ta mig om det inte är sant. Han är den värste av alla som kommer hit. Det påstås att han har sålt sin själ till den onde för att få behålla sitt vackra ansikte. Det är snart arton år sedan jag först träffade honom. Han har inte förändrat sig mycket sedan dess. Men jag har, tillade hon med en förtvivlad sidoblick.
— Kan du svära på vad du har sagt?
— Jag svär på det. Det kom som ett hest eko från de tunna läpparna. Men förråd mig inte för honom, väste hon, jag är rädd för honom. Ge mig en slant till nattlogi.
James Vane slet sig lös från henne med en ed och rusade till gathörnet. Men Dorian Gray var försvunnen. När han såg sig tillbaka var även kvinnan borta.
XVII
En vecka senare satt Dorian Gray i växthuset på Selby Royal och talade med den vackra hertiginnan av Monmouth som tillsammans med sin man, en utlevad
