herre på sextiotalet, befann sig bland hans gäster. Det var tedags, och den stora bordslampan med spetsskärm kastade ett dämpat ljus över det utsökta kinesiska porslinet och den drivna silverservisen vid vilken hertiginnan hade åtagit sig att presidera. Hennes vita händer rörde sig behagfullt mellan kopparna, och hennes fylliga, röda läppar log åt något som Dorian hade viskat till henne. I en sidenklädd korgstol låg lord Henry tillbakalutad och betraktade dem. På en persikofärgad divan satt lady Narborough och låtsades höra på hertigens beskrivning över den senast förvärvade brasilianska skalbaggen i hans samling. Tre unga herrar i eleganta kostymer serverade några av damerna tebröd. Sällskapet bestod av tolv personer, och följande dag väntades ännu några fler.
— Vad talar ni om? sade lord Henry och gick fram till bordet och satte koppen ifrån sig. Jag hoppas Dorian har berättat för dig om min plan att döpa om allting, Gladys. Det är en briljant idé.
— Men jag önskar inte bli omdöpt, Harry, svarade hertiginnan och betraktade honom med sina underbara ögon. Jag är så nöjd med mitt eget namn, och säkert är mr Gray nöjd med sitt.
— Kära Gladys, jag önskar inte ändra något av dem. De är fullkomliga båda två. Jag tänkte närmast på blommor. I går bröt jag en orkidé för mitt knapphål. Den hade underbara fläckar, lika effektfulla som de sju dödssynderna. Utan att tänka vidare på saken frågade jag trädgårdsmästaren vad blomman hette. Han svarade att den var ett vackert exemplar av Robinsoniana eller något annat lika fult. Det är sorgligt men sant men vi har förlorat förmågan att ge vackra namn åt tingen. Namnet är allt. Jag tvistar aldrig om fakta. Min enda strid rör sig om ord. Därför hatar jag tarvlig
