Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
237
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

och de sju dödsdygderna har gjort England till vad det är.

— Du älskar alltså inte ditt land? frågade hon.

— Jag lever i det.

— För att kunna kritisera det så mycket bättre.

— Vill du höra Europas dom över det? frågade han.

— Vad säger man om oss?

— Att Tartuffe har rest till England och öppnat butik.

— Är det din åsikt, Harry?

— Jag överlåter den till dig.

— Jag kan inte använda den. Den är alltför sann.

— Du behöver inte vara rädd. Våra landsmän känner inte igen sig själva i en beskrivning.

— De är praktiska.

— De är mera sluga än praktiska. När de gör upp sitt konto, balanserar de dumhet mot rikedom och laster mot hyckleri.

— Och ändå har vi uträttat stora ting.

— Stora ting har blivit oss påtvingade, Gladys.

— Vi har burit bördan.

— Bara så långt som till fondbörsen.

Hon skakade på huvudet.

— Jag tror på rasen, sade hon.

— Den representerar kvarlevorna av de energiska och företagsamma.

— Den utvecklar sig.

— Att förfalla är mer spännande.

— Och konsten? frågade hon.

— Den är en sjukdom.

— Kärleken?

— En illusion.

— Religionen?

— Det moderna surrogatet för tro.