Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
238
OSCAR WILDE

— Du är en skeptiker.

— Nej! Skepticismen är början till tro.

— Vad är du då?

— Att förklara är att begränsa.

— Ge mig en ledtråd.

— Tråden går av. Du går vilse i labyrinten.

— Du gör mig yr i huvudet. Låt oss tala om något annat.

— Vår värd är ett angenämt ämne. För många år sedan döptes han till sagoprinsen.

— Ack, påminn mig inte om det! ropade Dorian Gray.

— Vår värd är alldeles ryslig i afton, svarade hertiginnan rodnande. Jag tror han anser att Monmouth av blott vetenskapligt intresse gifte sig med mig såsom varande det bästa exemplaret han kunde finna av en modern fjäril.

— Kör för det, men jag hoppas att han inte spetsar er på nålar, skrattade Dorian.

— Å, det gör min kammarjungfru, när hon är förargad på mig, mr Gray.

— Varför blir hon förargad på er, hertiginna?

— För de trivialaste saker, mr Gray. Och vanligtvis när jag kommer hem klockan tio minuter före nio och säger henne att jag måste vara klädd halv nio.

— Så oförståndigt av henne! Ni borde ge henne en skrapa.

— Jag vågar inte, mr Gray. Hon komponerar alla mina hattar. Kommer ni ihåg den jag hade på lady Hilstones trädgårdsfest? Det gör ni inte men det är vackert av er att låtsas göra det. Den hade hon gjort av ingenting. Alla vackra hattar är gjorda av ingenting.

— Precis som alla vackra rykten, inföll lord Henry.