Hoppa till innehållet

Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
239
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

För varje handling man gör får man en fiende. För att bli populär måste man vara en medelmåtta.

— Inte hos kvinnor, sade hertiginnan och skakade på huvudet, och kvinnorna regerar världen. Jag försäkrar er att vi inte kan stå ut med medelmåttor. Vi kvinnor, har någon sagt, älskar med öronen liksom ni män med ögonen, om ni över huvud taget älskar.

— Jag tycker vi aldrig gör annat, viskade Dorian.

— Å, mr Gray, då älskar ni aldrig verkligt, svarade hertiginnan med hycklad bedrövelse.

— Kära Gladys, ropade lord Henry, hur kan du säga något sådant? Romantiken lever av upprepande, och upprepandet förvandlar åtrån till konst. Dessutom, var gång man älskar är den enda gång man någonsin har älskat. Ombytet av föremål ändrar inte lidelsens enhet. Det gör den blott ännu intensivare. Vi kan här i livet i bästa fall blott göra en enda stor erfarenhet, och livets hemlighet är att upprepa denna erfarenhet så ofta som möjligt.

— Även om man har blivit sårad av den, Harry? frågade hertiginnan efter en stund.

— Isynnerhet då, svarade lord Henry.

Hertiginnan vände sig om och såg på Dorian Gray med ett egendomligt uttryck i blicken.

— Vad säger ni om det, mr Gray? frågade hon.

Dorian tvekade ett ögonblick. Därpå kastade han huvudet tillbaka och skrattade.

— Jag håller alltid med Harry, hertiginna.

— Även när han har orätt?

— Harry har aldrig orätt, hertiginna.

— Och hans filosofi blir ni lycklig av?

— Jag har aldrig sökt efter lycka. Vem gör det? Jag har sökt efter njutningar.

— Och funnit dem, mr Gray?