— Det var min debut i livet, suckade hon.
— Den inbringade dig en hertigkrona.
— Jag är trött på dess smultronblad.
— De klär dig.
— Endast offentligt.
— Jag skulle sakna dem, sade lord Henry.
— Jag vill inte avstå från ett kronblad.
— Monmouth har öron.
— Ålderdomen är lomhörd.
— Har han aldrig varit svartsjuk?
— Jag önskar han hade varit det.
Han såg sig om som sökte han något.
— Vad tittar du efter? frågade hon.
— Knappen på din florett, svarade han. Du har förlorat den.
Hon skrattade.
— Jag har kvar masken.
— Den gör dina ögon vackrare.
Hon skrattade igen. Hennes tänder liknade de vita kärnorna i en röd frukt.
Uppe i sitt rum låg Dorian Gray på en soffa. Varje fiber i hans kropp skälvde av ångest. Livet hade plötsligt blivit en avskyvärd börda. Den olycklige drevkarlens hemska död där han blev skjuten i busksnåret som ett vilt djur, tycktes förebåda hans eget slut. Han hade nästan svimmat när lord Henry tillfälligtvis kom med sitt cyniska skämt.
Klockan fem ringde Dorian på betjänten och befallde honom att packa hans koffert för nattåget till London och att hålla med vagnen för dörren halv nio. På Selby Royal ville han inte stanna en natt längre. Det var skådeplatsen för hemska varsel. Där vandrade döden omkring i solskenet. Skogens gräs var fläckat av blod.
Därpå skrev han ett brev till lord Henry och berät-
