Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
251
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

tade att han reste till staden för att rådfråga läkaren samt bad honom att under tiden underhålla hans gäster. När han stoppade brevet i kuvertet, knackade det och betjänten anmälde att drevföraren önskade tala med honom. Han rynkade pannan och bet sig i läppen.

— Låt honom komma in, sade han dröjande:

Så snart mannen hade kommit in, tog Dorian sin checkbok ur en låda och öppnade den.

— Ni kommer väl med anledning av olyckan i morse, Thornton? frågade han och tog en penna.

— Ja, sir.

— Var den stackars karlen gift? Hade han familj? frågade Dorian med uttråkad min. Om så är, skall de inte behöva lida nöd. Jag skall sända dem vad ni anser nödvändigt.

— Vi vet inte vem han är, sir. Därför tog jag mig friheten att komma hit.

— Vet ni inte vem han är? frågade Dorian likgiltigt. Vad menar ni? Var det ingen av ert folk?

— Nej, sir. Har aldrig sett honom förr. Det tycks vara en sjöman, sir.

Pennan föll ur Dorians hand, och han tyckte att hjärtat upphörde att slå.

— En sjöman? ropade han. En sjöman, säger ni?

— Ja, sir. Han ser ut som en sjöman. Tatuerad på båda armarna och sånt.

— Har man inte funnit något föremål hos honom? sade Dorian. Han lutade sig fram och stirrade på mannen med vidöppna ögon. Något som kunde visa vem han är?

— Litet pengar, sir — inte mycket, och en sexpipig revolver. Men inget namn. Han ser hygglig men fattig ut, sir. Vi tror det är en sjöman.

Dorian rusade upp. Ett vansinnigt hopp bemäktiga-