de sig honom. Han klängde sig krampaktigt fast vid det.
— Var är liket? ropade han. Fort, jag vill se det ögonblickligen.
— I ett tomt stall på Home Farm, sir. Folk vill inte ha dylikt i husen. De säger att lik bringar olycka.
— På Home Farm! Gå genast dit och vänta på mig där. Säg en av stalldrängarna att han för fram min häst. Nej, inte det! Jag går själv ned i stallet. Det sparar tid.
Efter mindre än en kvarts timme red Dorian i sträckt galopp genom stora allén. Träden susade förbi honom som ett liktåg av gastar, och vilda, svarta skuggor kastade sig tvärs över hans väg. Ett tag skyggade hästen för en vit grindstolpe och höll på att kasta av Dorian. Han gav den ett rapp med sin ridpiska. Djuret flög fram som en pil genom den mörknande luften och slungade upp stenar bakom sig med hovarna.
Äntligen nådde Dorian Home Farm. Två män stod och visslade på gården. Han hoppade av hästen och kastade tyglarna till den ene. I det bortersta stallet lyste ljus. En aning sade honom att liket låg där. Han skyndade till dörren och lade handen på låset.
Därpå hejdade han sig ett ögonblick, ty han kände att nu gällde det hans väl eller ve. Sedan sköt han upp dörren och gick in.
På en hög säckar i bortersta hörnet låg liket av en man, klädd i en grov skjorta och blåa byxor. En fläckig näsduk var utbredd över ansiktet. Bredvid brann ett tjockt ljus i en butelj.
Dorian Gray ryste. Han kände att han inte kunde ta bort näsduken, och ropade därför in en av drängarna.
— Ta bort det där skynket från huvudet. Jag vill se
