Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/262

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
260
OSCAR WILDE

Dorian slog an ett falskt ackord, for upp och stirrade på sin vän.

— Varför frågar du det, Harry?

— Snälla du, sade lord Henry och höjde förvånat ögonbrynen, jag frågade därför att jag trodde att du kunde ge mig ett svar. Det var allt. Förra söndagen gick jag genom Parken, och tätt vid Marble Arch stod en liten grupp enkelt klädda mänskor, som lyssnade till en gatupredikant. När jag gick förbi hörde jag mannen skrika den frågan till sina åhörare. Den föreföll mig så dramatisk. I London förekommer många dylika scener. En slaskig söndag, en ohyfsad Kristus i regnkappa, en krets av sjukliga, bleka ansikten under drypande paraplyer och en underbar fras, utslungad i luften av en gäll, hysterisk röst — det hela var i sin genre mycket lyckat. Det verkade nästan som en suggestion. Jag tänkte säga profeten att konsten men inte mänskan hade en själ. Men jag tror tyvärr att han inte skulle ha förstått mig.

— Tyst, Harry. Själen är en fruktansvärd verklighet. Man kan köpa, sälja och byta bort den. Den kan förgiftas eller fullkomnas. Det finns en själ hos oss alla. Jag vet det.

— Är du verkligen säker på det, Dorian?

— Alldeles säker,

— Å, då är det en illusion. Det man är alldeles säker på, är aldrig sant. Det är det fatala med den religiösa tron och med romantikens lärdomar. Vad du är allvarlig! Var inte så högtidlig. Vad angår vår tids vidskepelse dig eller mig? Nej, vi har uppgivit tron på själen. Spela något för mig. Spela en nocturne, Dorian, och berätta sakta för mig under tiden hur du har kunnat bevara din ungdom. Du måste ha en hemlighet. Jag är endast tio år äldre än du men rynkig och härjad och